Filmåret 2010 var inte lika överväldigande som musikåret 2010. Det var därför inte lika svårt att välja ut favoriterna.
Jag borde kanske poängtera att jag inte hunnit med att se alla filmer jag önskat i år. Därför kan det saknas vissa titlar på min lista.
Innan vi kastar oss in i själva listan vill jag göra några hedersomnämnanden, som precis missade toppen.
”Himlen är oskyldigt blå” var årets bästa svenska. Det behöver inte betyda så mycket, men jag skulle ändå rekommendera den, fram för allt tack vare Peter Dalle.
”Toy Story 3″ var årets bästa animerade film, men inte i klass med ”Wall-E” och ”Ratatouille”.
”Jackass 3D” var årets 3 D-upplevelse och kära återseende, men mest övertygande var slowmotion-sekvenserna.
”Inception” hade årets bästa actionscener och effekter, men drogs ner av att Christopher Nolan vill trassla till det ett par gånger för mycket. Logiska luckor blir oundvikliga.
Här är årets toppfilmer:
5. The Town
Ben Affleck gör ”Heat” i modern tappning och castar sig själv och Don Draper i huvudrollerna. Det är lite bankrån. Det är lite ”Point Break”. Det är lite Boston. Och det är väldigt bra.
Det är väldigt välgjort, spännande och underhållande rakt igenom. Nu har Ben Affleck regisserat två riktigt bra filmer och det ska bli väldigt spännande att se vad som kommer härnäst. Jag hoppas att han fortsätter på samma bana och kanske filmatiserar en till Kenzie-Gennaro-thriller.
Läs gärna hela min recension av The Town.
4. You Will Meet A Tall Dark Stranger
Woody Allens bidrag till årets filmskörd har beskrivits bäst av Jeanette Gentele. Precis efter att ha sett filmen var jag lätt förvirrad, men hennes text fick allt att klarna.
Den är Allens mest underhållande film på länge, om än inte lika bra som ”Vicky Christina Barcelona”, som å andra sidan är en av hans bästa filmer.
Josh Brolin är fantastisk som kämpande författare. Naomi Watts är briljant som hans uttråkade hustru. Anthony Hopkins är förträfflig som motvillig åldring. Och Gemma Jones är bäst, som förvirrad och sökande svärmor.
Alla medverkande är helt enkelt lysande.
3. The Social Network
Aaron Sorkin kan skriva dialog. Det visste vi redan. I The Social Network får han visa det igen. Replikerna avlöser varandra snabbare än skådespelarna hinner leverera dem. Att David Fincher lyckats klämma in så mycket text på drygt två timmar är värt en Oscar i sig.
Mycket är naturligtvis tack vare Jesse Eisenberg som Mark Zuckerberg. Även det luktar Oscarsnominering.
Jag vet inte hur mycket som överensstämmer med verkligheten, men jag hoppas verkligen att det var såhär det gick till när Mark Zuckerberg skapade Facebook.
2. Somewhere
Ja, visst är den väl ganska lik ”Lost In Translation”. Men det gör ingenting. I vissa stunder känns det nästan självbiografiskt när Sofia Coppola berättar historien om Hollywood-stjärnan och hans relation till dottern.
Det är inte alltid så glamoröst i Hollywood som vi som står utanför kanske tror, det framgår av den här filmen. Det känns som ett lite trött tema, men jag är inte säker på att det är vad Sofia Coppola vill säga med filmen.
Det är bara hennes naturliga miljö för att berätta en historia.
Och utförandet är det inget fel på. Coppola den yngre har hittat en nisch och bemästrar den.
1. I’m Still Here
Jag har redan sagt det mesta jag vill säga om den här filmen. Jag tycker den är helt fantastisk. Den har sina brister, men det är inte anledningen att så många sågar den. Det gör de för att de inte begripit den. Och det är ok. Ibland kan det vara ett tecken på att en film inte är så bra. Men i det här fallet är det inte det. I det här fallet bygger det på ett av två skäl.
1. För högt ställda förväntningar.
2. Likgiltighet.
(Ett tredje skäl skulle kunna uppges vara: ”Jag tyckte helt enkelt inte den var så bra.” En person som säger så är dock en idiot.)
Likgiltigheten kan vara att Joaquin Phoenix helt enkelt upplevs som tramsig; ett försök att borsta bort filmen som en bagatell. Det är precis så merparten av Hollywood reagear åt filmen – i filmen. Och att filmen skapar den reaktionen är exakt vad som gör den så bra.
Kort och gott: det är ganska ointressant vad folk tycker om den här filmen. För tycker du att den är en axelryckning, så har du helt enkelt fel.
Läs gärna hela min recension av I’m Still Here.
Edgar Wright gjorde en rätt kul film också.
Ja, jag nämnde precis den i kommentarerna till Peters lista. Möjligtvis skulle den ha fått ett omnämnande som årets serietidningsfilm. Och på en topp 10-lista hade jag haft med den. Kanske borde den till och med varit med här. Okej, hade Simon Pegg haft en biroll så hade den varit med här.