Recension: Thor

Många höjde nog på ögonbrynen när Kenneth Branagh presenterades som regissör för Thor. Branagh har gjort sig ett namn som vår tids stora Shakespeare-tolkare inom filmmediet, en direkt tronföljare till aktade Laurence Olivier. Kunde verkligen denne finkulturens högvakt hantera Marvel Comics material, som på gott och ont tillhör en snabbmatskultur med krav på betydligt snabbare svängar än till exempel den 4.5 timmar långa Hamlet-filmatisering som Branagh skrev, regisserade och spelade huvudrollen i för ett decennium sedan?

Svaret på premiärdagen blir ett rungande ja, för hör och häpna: lite Shakespeare är just vad Marvels filmuniversum behöver. Berättelsen om hur åskguden Thor (Chris Hemsworth, löjligt väl rollsatt) blir berövad sina krafter och förvisad från Asgård till Jorden rymmer många klassiska teman och motiv som förvisso även ryms i de amerikanska serietitlarna om hjälten. Vi har rivalerna om kronan (Thor och hans halvbror Loke), en komplott att dräpa regenten, trolldom och mytologi, krig och ränkspel, kärlek som trotsar universums lagar, fantasyatmosfär, lättsam scifi, och smakfulla doser våld. Jag kommer inte att hävda att blandningen ”skulle få Mannen från Stratford att baxna”, sådana överdrifter lämnas bäst åt Idol-juryn, men det finns en vidd i berättandet, en stämning av legend och hjälteepos som är så väl nystad att Branagh ändå kan antas ha sovit med bardens samlade verk på nattduksbordet under produktionsdagarna.

Det är annat det än Ben Affleck och skitfula CGI-troll, govänner; det är annat det än den amerikanska flaggan bakom Spindelmannen på ett hustak. I Thor träder den gamla världens gudar från sitt välde in i de nya gudarnas (Spindelmannens; Iron Mans; Wolverines), och med det följer ett avskalat berättande utan det pseudovetenskapliga teknobabbel och de komplicerade bakgrundshistorier som annars brukar härja i superhjältefilmer. Branagh håller sig till väsenligheterna – supa, hämnas, slåss och flörta – och genom det gör han Marvel-rullen till rolig och fräsch underhållning med töntigheterna komprimerade till ett minimum (även om det förstås blir bra töntigt ibland – vad annat kan man förvänta sig av ett scifi-äventyr med asagudar som aktörer?).

Han har dessutom försökt att vara progressiv, även på andra sätt än att berömvärt tygla Anthony Hopkins (som spelar Oden). Thors närmaste gudakrets liknar närmast bryggan på The Enterprise, med en asiatisk krigare, en svart Heimdall, och Siv – i myten åskgudens passiva hustru –, som av dialogen att döma är den första kvinnliga krigaren i Asgård som lyckats vinna respekt bland gänget gubbs.  Det är förstås tafatt och halvdant som brukligt är också hos de mest välmenande Hollywood-produkter, men gott känns det att produktionslaget åtminstone har haft ambitionen att följa med tiderna.

Gott detta tills Thor med anhang våldgästar Jotunheim, jättarnas rike. Omringad av frostjättar går hjälten med på att svälja sin stolthet och dra sig tillbaka, men lockas i strid igen efter att den oförlåtliga förolämpningen ”lilla prinsessa” har slungats åt hans håll. Den här onödiga halkningen ner i machoslemmet efterlämnar en kloaklukt som förstör de nästföljande tio minuterna. Synd; till dess har nämligen Thor varit en trolsk upplevelse.

Och det blir den lyckligtvis snart igen, oemotståndligt charmig som den är. Thors vistelse i människornas värld ger upphov till många roliga kulturkrockar Asgård och Midgård emellan, ett billigt knep som vi har sett otaliga gånger tidigare i b-komedier som franska Visitörerna från 1993 med Jean Reno i huvudrollen, och när publiken gapskrattar går tankarna återigen till Shakespeare som för att möta en splittrad åskådarskara ofta tilltog plump humor av det ytligare slaget.

Thor går in i en djuraffär och ropar efter en häst, får svaret att de enbart säljer hundar och fåglar, varpå Thor säger: ”Ge mig då en sådan stor nog att rida på”. Jag älskar det, publiken älskar det, och den stundtals fåniga, rakt genom härliga röra av hjältesaga, kärlek, handgemäng och dratta-på-rumpan-komik som är Thor roar så mycket att den till och med drar in spridda applåder i SF Karlstads Scala-salong när eftertexterna rullar.

DC Comics må leda loppet just nu både när det gäller filmer och serietidningar, men Thor visar att ett maktövertagande inom en snar framtid inte är helt utom räckhåll. Snart kommer The Avengers, ännu snarare Kapten Amerika och X-Men: First Class, titlar som ställs mot DC:s Green Lantern, The Dark Knight Rises och Superman: Man of steel.

Kort sagt:

Det är så himla roligt att vara serienörd just nu.

Så himla, himla roligt.

 

Se Thor.

Betyg:

Betyg: 4

Fyra av fem dansande kyrkoherdar i tutukjol.

 

Här tipsar Peter om att man kan se en av filmens scener på nätet.

 

Om Tobias

Tobias Holmgren, frilansskribent och recensent. Norrländsk läslus med värmländskt postnummer.