Första dagen på Primavera Sound 2011 bestod till stor del av tuffa gubbar. Och då inte vanliga tuffa gubbar utan riktigt jävla sjukt tuffa gubbar, som Johnny Rotten, Suicide och Grinderman.
Det är första gången jag är på Primavera och mitt första intryck av festivalen var tyvärr inte så bra (detta var alltså innan de tuffa gubbarna charmade mig), inledningen bestod till stor del av köande, och området är ganska stort vilket gör att det blir mycket promenerande fram och tillbaka. Det senare visade sig sedan inte vara något större problem och det vägs upp av områdets läge, mitt på stranden vid Medelhavet.
Utöver gubbsen bestod första dagen även av en rejäl dos stora gester och färggrannt överdåd. Först ut var Of Montreal som live är lite väl psykadeliskt och konstlat. Och redan då såg jag bara framför mig hur The Flaming Lips färgexplosion skulle få Of Montreal att se futtigt och lite töntigt ut. Och senare på kvällen, eller snarare natten, fick jag se Flaming Lips springa i rymdbubbla på publiken och explodera i konfetti och kitschig massdans.
Men, framför allt var detta alltså en kväll då gubbsen visade var tuffskåpet ska stå.
Tuffast? Ja, det var faktiskt, trots den hårda konkurrensen, Grinderman. Jag vet inte riktigt om det finns något som slår Nick Cave och hans mannar i en tuffhetsfajt. Det är något visst med den primala och råa rocken, i kombination med Nick Caves självklara coolhet och, kanske framför allt, snygghet.
Bäst på första dagens Primavera? Das Racist. Det är alltid något speciellt när man ser ett band för första gången, och amerikanerna på Pitchforks scen vid Medelhavet överglänste alla gamla rävar. De visade att de är mer än bara ett tufft namn, de var skitbra!
Sämst på första dagens Primavera? Systemet där man skulle ladda på inträdeskortet, som man har utöver armbandet, för att kunna få köpa öl. Det gav bara mer köer. Systemet funkade inte och till sist kunde man använda cash i barerna ändå. Cash is king till slut.
