Bästa med kvällen: Kalle Moraeus dammar av sin vackra ballad Beatrice från det 20 år gamla soloalbumet. Mycket fint, och eftersom klimatet är betydligt varmare än under Karlstad-spelningen kan man njuta av den utan att klapprande tänder från publiken stör rytmen.
Sämsta: Tyckte att jag såg Plura i publiken. Det var inte han. Nådde insikten att alla ser ut som Plura i Göteborg, med beige gubbkeps och sjömansmage.
***
Det mesta jag vill få sagt om Benny Anderssons Orkester och deras sommarturné stod att läsa i måndagens Värmlands Folkblad (och på webben, här). Jag gav konserten fem av fem möjliga. I nätupplagan blev det fyra av någon anledning, men ni som prenumererar vet sanningen.
När jag nu har sett föreställningen en andra gång med bara fyra dagars andrum kan man tycka att läge vore för en jämförelse mellan Karlstad-spelningen och den som ägde rum i Göteborg i förrgår kväll, men en sådan kommer jag inte att göra. Orsaken till det är att jag redan hade sett mig mätt när jag steg in genom Trädgårdsföreningens entré; därför kan inte en jämförelse bli rättvis.
Eller nödvändig för den delen. Benny Andersson har sina rötter i det musikaliska klimat som närde stora akter som Fleetwood Mac, och en regel för dessa mastodontband (till vilka ABBA också hör) är att inte ta några risker. En föreställning är en föreställning är en föreställning är en föreställning, och under pågående turné ändrar man inte gärna sitt koncept.
Inte heller BAO. Mellansnacket är identiskt med Karlstad-konsertens; långhårige dragspelsvirtuosen Lars Rudolfsson kallas för bandets frisör, ”den här måste vara inställd efter Kalle Moraeus” säger Benny och gör mickstativet längre, för att därefter dra en anekdot om Charlie Norman, samma anekdot som han berättade i Karlstad förstås. Med en orkester på 16 man blir det dessutom svårt att improvisera, vilket innebär att även musiknumren följer den mall som använts vid tidigare speltillfällen.
Det är dock ingenting man mår dåligt av. Konceptet är ju lysande, annars hade jag inte givit det toppbetyg.
Helen Sjöholm är en artist i ordets rätta bemärkelse, larger than life i sin självsäkerhet och med sin fantastiska röst, samtidigt ”helt vanlig” som medelålders damer i Kiruna-trakten ibland säger om kända kvinnor de godkänner. Hon imponerar i kväll. Störst applåder drar emellertid Tommy Körberg med två sånger som i framtiden kommer att bli hans signaturmelodier i lika stor utsträckning som ”Anthem”: ”Fait accomplit” och ”Jag hör”.
De sätter tankarna i rullning. Jag tänker att BAO:s musik inte bara är ett lustfyllt genreexperiment, utan också som en följd därav ett skav- och klifritt sammanfogande mellan högt och lågt. Tecken på att konstnärliga ledaren BA har det på sin agenda sipprar fram till och med på textnivå.
I ”Fait accomplit” tar oss Ulvaeus penna från högtravande Atterboms-poesi till gripande tillitsförklaring i en enda rad (”Min kärleks gudinna … och bästa vän”), ett kontrasterande som liknar Kristina Lugns i uppsluppna ”Nu mår jag mycket bättre”: ”Var har du lagt min mössa – vill du leva med mig?” Det är tvära kast, och även om det kanske är långsökt att se de här snuttarna som ett slags programförklaring, så räcker de som delmotivering till varför BAO kan kännas så poetiskt och sofistikerat, men ändå, samtidigt, lika tillgängligt som lingonsylt till gröten, John Ajvide Lindqvist, och iskall folköl.
I ”Jag hör” däremot är anslaget mörkt och grubblande allena. Kanske har Björn Ulvaeus, en briljant poplyriker som stundom slår Kenneth Gärdestad på fingrarna, här skrivit sin allra vackraste text. Ni får avgöra själva. Om inte Peter eller Aron har hunnit före så är det den som är dagens låt på Desmond.
***
I min recension av Håkan Hellströms konsert på Löfbergs Lila Arena i april skrev jag: ”det är så här musik brukade kännas när man var 16. Inget filter mellan den och hjärtat, ingen damm som bromsar.”
BAO finns i andra änden. Så här känns musik när man är 45: euforisk utan att någonsin tappa tyglarna.
Och det är precis lika välkommet det.
Betyget är som sagt:
