Det krävdes en Martin Scorsese för att göra en 3D-film som till fullo nyttjar tekniken. Varken James Cameron eller Steven Spielberg har lyckats leverera något lika imponerande. Det är det första som slår mig när jag ser “Hugo Cabret”.
Historien handlar om en föräldralös pojke som jobbar med att dra upp klockorna på en järnvägsstation. Samtidigt försöker han färdigställa en mekanisk robot, ett projekt han och hans far aldrig hann slutföra tillsammans.
Det är en skam att det dröjde till 2007 innan Martin Scorsese fick sin första Oscar och det är en ännu större skam att han nu ställt sig in på att charma just Oscarspubliken. Med “Hugo” har han lagt sig så nära mittfåran att det är stundtals plågsamt.
Visst finns Scorsese kvar där bakom Oscarsfasaden någonstans, filmen är otroligt snygg och historien skickligt berättad. Men det är samtidigt för artigt. Det har kallats en barnfilm för vuxna, men den är kanske snarare för vuxen för att tilltala barn och för barnslig för att riktigt tilltala vuxna.
Med det menar jag att tempot är alldeles för långsamt för att bibehålla intresset hos dagens barn och historien som berättas samtidigt för omogen för att tilltala någon annan än möjligtvis barnet inom den vuxna delen av publiken.
Men framförallt är detta ett rejält antal kliv för många bort från den smutsiga, kompromisslösa Scorsese vi är vana vid. Självklart ska han få göra en film som hyllar det som ligger honom allra mest varmt om hjärtat - filmen själv, men då ska fan Leonardo Dicaprio också gå omkring och samla på sitt urin i glasburkar. Lite smuts måste det får finnas. Det är ju fortfarande Scorsese.
Men inget sådant finns på radarn i “Hugo”. Den är fullkomligt ofarlig. Underhållande, snygg, förtrollande, men helt ofarlig.
