Foto: Leon Pavlov
Man kan inte anklaga värmländska Pompejius för att ta lätt på tillvaron. Deras melodistarka mixtur mellan indierock och nu-folk må dra nytta av båda genrernas fart och stampa-takten-energi, men textvärlden, orolig och sentimental, är desto mörkare och bär drag av Sturm und Drang. Här flockas berusade drömmare, brinnande järtecken i skyn och vilseledda poeter; här gråter en domedagsprofet i sin ångest inför döden, här stängs dörrar och krossas hjärtan – nästan lika taktfast som det stundom springsteenska drivet.
[Artistinfo från Umeå Opens hemsida]
För inte alltför länge sedan släppte Karlstad-bandet Pompejius sitt debutalbum Come to my rescue. Gruppen, som funnits i sin nuvarande form sedan 2010, är en kvintett vars kreativa motor utgörs av mustaschprydde låtskrivaren/sångaren Fredrik Svensson och producent-wunderbarnet Olle Edberg.
Det finns många anledningar till varför jag tycker att Come to my rescue är ett bra album. Främst i ledet står emellertid dessa två:
1. Texterna som Fredrik Svensson framför med sin mjältsjuka stämma är inga hafsverk, utan skulle i avsaknad av den omgärdande folkpopen kunna läsas som poesi. Ett kraftfullt, förtätat bildspråk är Pompejius kännetecken, motiven: misslyckade liv och spruckna drömmar, som hämtade från mittuppslaget i valfri tysk 1700-talsroman. Vid första genomlyssningen tänkte jag på sångerna som sorgsna brev hem, funna i en oöppnad säck vid fronten till något överspelat krig. Vid andra genomlyssningen: ett temaalbum på Den unge Werthers lidanden.
”I’m not that drunk, I’m just forever sad.”
2. Debutalbum är ofta splittrade, eftersom de mer eller mindre blir samlingsplattor med de bästa låtarna bandet har skrivit under åratalslång väntan på skivkontraktet. Så är inte fallet med Come to my rescue, sju spår kort och helt renons på överflödigt fluff. Från det första spåret A killer gets ready till avslutande (vackra) Doomsday prophet går en röd tråd, och det märks att Pompejius har haft en plan med sitt album. Ångesten och bortom-stängslet-längtan är enhetliga känslor som Pompejius vet att spela på, och som inte släpper sitt tag om lyssnaren förrän långt efter det att sista tonen har ebbat ut.
Come to my rescue kan ni lyssna på här.
