Det pågår en betygsinflation i svensk nöjesjournalistik, det är uppenbart. För att vara tydlig från början är det lika bra att gå igenom vad de olika betygstegen brukar betyda, definitionerna brukar se ut ungefär så här: 1=Dåligt, 2=Godkänt, 3=Bra, 4=Väldigt bra, 5=Mästerverk. Sen har de flesta ytterligare ett steg – en överstruken geting, ett minus eller liknande – med betydelsen ”uselt”. En femma är alltså London Calling, It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back eller Exile On Main Street. En femma är Star Wars, True Romance eller Rebecca. En femma är ögonblicket när Fredrik Belfrage intervjuar ”Martin Dahlins mamma”.
Antagligen har det pågått betygsinflation så länge människor satt betyg. Möjligtvis har det eskalerat. Jag ser mitt eget ansvar i otyget, jag har garanterat kastat ut en och annan fyra för mycket. Det finns nämligen inget lättare betyg att sätta än just en fyra. När någonting är bra så vill man att människor ska fatta det, därför är det lätt att överdriva ge en fyra till något som egentligen är ”bra”.
I och med nätet har en ny dimension lagts till inflationen. Nätjournalistiken bygger på en större frihet att själv välja vad man vill skriva om, då lyfter man antagligen fram det som är bra och väljer helt bort att skriva om det som bara är en tvåa till exempel.
Det mesta här i livet är inte världsklass eller mästerverk, och det mesta här i livet är inte heller dåligt. Det mesta här i livet är godkänt eller bra. Alltså borde tidningarna domineras av tvåor och treor. Men så är inte fallet. Tydligast är fenomenet bland konsertrecensioner. Kanske för att konserter är det absolut svåraste att betygsätta. Jag frågar mig ofta vad betyget i en konsertrecension ens tillför. Är det någonstans man kan överväga att strunta i betyg så på konsertrecensioner (och kanske i skolan). När det gäller skivor, spel och filmer finns en mer konsumentupplysande roll och då kan betyget göra recensionen tydligare.
Det är viktigt att påpeka att den enskilda recensionen eller recensenten i sig är svår att klaga på. Ofta kan man som recensent väl stå upp och försvara ett enskilt betyg. Men sätter man det i ett större sammanhang kan man se problematiken tydligare. Jag kritiserar alltså inte någon enskild recension eller recensent, det är viktigt att poängtera. Inte minst för att jag själv vet hur svårt det kan vara med betygsättning. Det handlar inte heller om att peka ut någon viss publikation eller redaktion, det här är en genomgående problematik i hela branschen.
Min nyfikenhet har lett mig till matematiken. Jag har de senaste dagarna varit på festivalen Putte i Parken i Karlstad. För att se betygen i ett lite större sammanhang än den enskilda recensionen så har jag helt enkelt räknat dem.
Regiontidningarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen har följt Putte i Parken noggrant. Och jag har räknat betygen. Det finns så klart en felmarginal här, vissa recensioner har inte kommit upp på hemsidorna än och jag kan helt ju så klart ha räknat lite fel någonstans. Det här är den bild jag fått fram:
NWT
Antal femmor: 2
Antal fyror: 12
Antal treor: 8
Antal tvåor: 0
Antal ettor: 0
VF
Antal femmor: 4
Antal fyror: 11
Antal treor: 11
Antal tvåor: 7
Antal ettor: 0
Summa:
10,9 procent mästerverk.
41,8 procent väldigt bra.
34,5 procent bra.
12,7 procent godkänt.
0 procent dåligt.
Över hälften av de 55 konserterna ska alltså ha varit väldigt bra eller var rena mästerverk. Låter det rimligt? Jag tror verkligen inte att den här bevakningen är unik för de här tidningarna eller för den här festivalen. Min känsla är att det är så här nöjesjournalistiken ser ut i dag, mer eller mindre.
Om vi nu har konstaterat att vi har ett problem, vad är då lösningen? Vad ska vi kultur- och nöjesjournalister göra? Jag ser ingen enkel lösning på problematiken. En viktig faktor är erfarenhet och utbildning, men det är något som man ändå får räkna med finns på tidningarna. Från redaktionernas sida gäller också att se till att betala bra löner och rättvisa frilansarvoden för att på sikt inte tappa erfaren och duktig personal till annan journalistik eller andra yrken. Och kanske allra viktigast, jag tror inte att man ska vara rädd för att diskutera och ifrågasätta recensioner och betyg. Om jag har satt ett betyg du inte håller med om, tveka inte att be mig motivera eller utveckla. Som recensent måste man kunna stå upp för det man har skrivit och aktivt försvara ett betyg.
Till sist vill jag uppmana mina kollegor där ute att tänka på att det mesta inte är klassiker eller mästerverk. Det mesta är godkänt. Det vore roligare om världen bestod av mer fyror och femmor, men så är inte fallet tyvärr. Och vi måste vara ärliga mot våra läsare.
