Recension: The King’s Speech

När Storbritanniens älskade kung George V dör, är det sonen Edward VIII som står näst på tur för att ta över. Hans kvinnobekymmer tvingar honom att avstå och plötsligt faller det på George VI att bli landets nästa regent.

George den yngre lider dock av svår stamning sedan ung ålder, vilket gör hans nya jobb till ett mindre helvete. I ”The King’s Speech” kämpar han för att överkomma sin rädsla och sitt talfel.

Men detta är inte den enda historien som ”The King’s Speech” rymmer. Den berättar även historien om den kärleksfulla hustrun vid kungens sida. Den berättar historien om ett annalkande krig i Europa.

Och den berättar historien om en misslyckad skådespelare som får chansen att iscensätta sitt livs verk. Det är talpedagogen Lionel Logue, spelad av Geoffrey Rush.

Att presentera den stammande monarken för världen som en självsäker och självklar ledare blir hans uppdrag. Det påminner till viss del om Dustin Hoffmans roll i ”Wag the Dog”.

Och precis som i ”Wag the Dog” kan mannen bakom kulisserna inte ta åt sig något av äran. Regin och instruktionerna måste ske bakom ridå, så att omvärlden inte anar något.

Det finns dock flera saker som skiljer filmerna åt. För det första är Geoffrey Rushs karaktär betydligt mer sympatisk och mindre beräknande än Dustin Hoffmans. Utöver att vara kung George VI:s lärare blir han också hans nära vän, hans närmsta vän.

I ”Wag the Dog” var det ett krig som skulle iscensättas. I ”The King’s Speech” är världen på väg mot ett betydligt verkligare krig, som inte kan undvikas. Men när George VI ser Hitler hålla ett av sina anföranden kan han inte låta bli att avundas diktatorns vältalighet.

Historiskt sett tar filmen sig vissa friheter. Framför allt är det Winston Churchill som framställs som betydligt trevligare och mer insiktsfull än i verkliga livet.

Till skillnad från vad den sympatiska Timothy Spall, i rollen som Churchill, låter oss tro var hans verkliga motsvarighet inte alls lika avigt inställd till den blivande tyska diktatorn. Åtminstone var han en betydligt större påhejare av Edward VIII, som var ganska glad i Hitler, än av George VI.

Slutligen insåg dock även Churchill vidden av problemet med Edwards flörtande med tyskarna och såg till att den forne kungen tvingades lämna landet, och Europa.

Men i filmens detaljer, i persongalleriet, ryms de största styrkorna. Colin Firth är enastående, liksom Geoffrey Rush och Helena Bonham Carter.

När vi får följa med på de privata lektionerna mellan kung och talpedagog är det som bäst. Och ett av de finaste ögonblicken är när George VI, slutligen öppnar sig för Lionel, tack vare löftet att få leka med modellflygplanet som tillhör Lionels son. Ett annat är när han uppmuntras svära bäst han kan för att tvinga bort sin stamning (en scen som för övrigt kan tvingas bort ur filmen av producent Weinstein som vill göra en barnvänlig version).

Utan att ha sett alla andra Oscarsbidrag kan jag konstatera att en guldgubbe till Colin Firth för bästa manliga huvudroll skulle vara välförtjänt. Och Tom Hoopers film förtjänar att ses av så många som möjligt.

Betyg: 4

”The King’s Speech” har svensk premiär den 4 februari. Läs mer om filmens historiska brister hos The Guardian.

Om Aron

Skriver om teknik i Metro Teknik. Spelar musik med Avtalet.