Så fick jag äntligen tid och tillfälle att se Aaron Sorkins återkomst till tv-rutan i går. Jag har laddat hela våren genom att ta mig igenom ”Vita huset” och har hunnit ungefär till slutet av säsong fyra, då Sorkin slutligen lämnade serien efter att ha författat merparten av seriens avsnitt helt själv.
För pilotavsnittet av ”The Newsroom” gäller samma upplägg, med skillnaden att Thomas Schlamme inte längre är vid Sorkins sida. Han regisserade både ”Vita huset” och allt för kortlivade ”Studio 60 on the Sunset Strip” men har denna gång lämnat plats i regissörsstolen för Greg Mottola.
Och det känns tidigt som att det är något som saknas.
Alla Sorkin-ingredienser är på plats: politiken, patriotismen, kärlekshistorien, romantiseringen av ämnet han tar sig han. Ändå är det något som skevar. Kanske har det med Schlammes frånvaro att göra, kanske är det rollbesättningen som inte stämmer, men något i Sorkins kvickhet går förlorad i replikskiftena.
Den kritik som serien redan fått är inte särskilt oväntad. I första hand handlar det om högt ställda förväntningar. Aaron Sorkin har sedan han senast gjorde tv hunnit plocka på sig lite fina prisnomineringar och bland annat en Oscar. Dessutom kastar han sig rakt in i lejonets gap när han nu väljer att göra en serie om journalister.
Det är ju journalister, i första hand, som kommer att kritiskt granska hans serie och då är det inte lika lätt att sälja sin överdrivet idealiserade bild av yrket. Sorkins härligt förlegade syn på bloggar och twitter gör kanske inte saken bättre. Sorkin är en mästare på att romantisera saker och ting, han gjorde till och med en film om Facebook spännande. Men för journalister som dagligen jobbar på en nyhetsredaktion blir en serie som utspelar sig på hemmaplan allt för lättgenomskådlig.
Trots bristerna finns det ändå en kärna av briljans kvar i ”The Newsroom”. Händelseförloppet i pilotavsnittet, referenserna till samtiden och det smakfulla avslöjandet om när serien utspelar sig. Allt har kanske inte fallit på plats ännu men serien har potential. Jag känner mig trygg med att ta Sorkins hand och låta honom ledsaga mig i den riktning han själv väljer. Så i stället för att klaga och kritisera prövar vi något nytt nu:
låt Sorkin vara Sorkin.
