Diss: Åh nej, du pratar ju så himla jobbigt alltså.
Diss: Det här med att du måste härma alla som pratar med dig. Och att nästan ALLA pratar skånska.
Diss: Du turnerar just nu med showen ”En negers uppväxt” och det känns som att hela det här sommarpratet bara är material från den. Slappt.
Hiss: Michael Jackson. Jag kan inte få NOG av honom just nu.
Diss: Hur kan en så jävla TRÅKIG person vara KOMIKER!?
Diss: Du talar med sådan entusiasm och fascination, om ALLT, som att det skulle vara superintressant och spännande. Exempel: när du var på en toalett med jordstampat golv i Etiopien och du var SÅÅ rädd att det skulle rasa samman! Det är SAMMA entusiasm som när du pratar om hur det skulle vara att träffa din biologiska mamma. Hur KAN entusiasmnivån över dessa två saker vara LIKA STOR?
Diss: Nej, jag klarar knappt av det här. Det är SÄTTET du pratar på. Jag KLARAR inte av det.
Diss: Ditt program handlar mycket om fördomar du mött som adopterad i Sverige, vilket du är KRITISK mot, och det är ju hedervärt att ta upp det så klart. Men när du sedan pratar om din resa till Etiopien präglas det av en superkolonial sjuk fascination av hur KONSTIGT allt är.
Hiss: ”En sak till är jag tacksam över, och det är att du lyssnat på mig”. VARSÅGOD!
Jag vet inte om det handlar om att jag tröttnat på det här med att lyssna på alla Sommarprogram, att jag vet att jag har ett jävla Melodifestival-Sommar att lyssna på i morgon med Christer Björkman, eller att jag bara är på dåligt humör, men detta kan vara det sämsta jag hört? När jag ser på vilka andra sommarpratare jag underkänt hittills i år, Björn Lindeblad, Gudrun Sjödén och Christina Lampe-Önnerud, så KAN jag dock inte riktigt med att underkänna dig. Du har väl på något sätt kanske pratat om vissa tankeväckande grejer.
Eller nej, förresten, jag ångrar mig. För MIG var det en jävla pärs att behöva lyssna på det här. Någon annan kanske får ut jättemycket av det, men för mig var det bara så här bra:
