Klubbkvällarna är Way Out Wests hemliga ess i skjortärmen . Efter en ljummen kväll i Slottskogen blev det torsdagens räddning. Kanske led kvällen av för många bra krockar men det fanns en fördel, det gick inte att välja fel.
Hiss: Adam Bainbridge, a.k.a. Kindness, är så jävla snygg. Lång, smal och med svart långt hår påminner han mest om en ung Bobby Gillespie. Det innebär kort och gott att han är popens snyggaste artist.
Hiss: Men han rör sig som en kombination av Michael Jackson, Prince och Vanilla Ice.
Hiss: Och jag som var orolig över att Prince spelade på FÖRRA årets Way Out West, att det inte skulle kunna bli lika bra igen. När Kindness tar upp sina svenska kusiner på scenen, och de släpper lös Daft Punk-funken. Då ÄR det lika bra. Minst.
Hiss: Den fantastiska basen. Exempel:
Diss: När mina vänner sms:ar om att Refused i detta nu gör en hemlig spelning på Jazzhuset.
Hiss: När jag inser att jag inte bryr mig ett dugg. Jag vill inte vara någon annanstans än med Kindness på Storan just nu.
Jag har inte sett rockens eller popens framtid. Jag har fått se dess nutid, och är stum av beundran.
