Kristina Lindström och Maud Nycanders film Palme är det definitiva porträttet av en av svensk historias mest intressanta politiker. Det är en ambitiös dokumentär, med unikt arkivmaterial och nykomponerad musik av Benny Andersson. Samtidigt är den väldigt konventionell, rakt och kronologiskt berättad.
Jag var ett år gammal när Olof Palme mördades i februari 1986. Den bild jag har av honom är den som alltid speglats genom mordet, och all den symbolik som mordet står för. Det handlar om brytpunkten mellan det gamla och det moderna Sverige, om ett land som aldrig mer blev sig likt. Men om sanningen ska fram så vet jag väldigt lite om politikern Olof Palme. Jag vet egentligen ingenting om vad han tyckte eller vad han ville med Sverige. Jag vet att han var älskad och hatad men jag vet inte hur han såg på framtiden eller vägen dit. Filmen Palme gör mig inte mycket klokare på den punkten.
Politikern Palme är märkligt frånvarande. Utrikespolitiken, den internationella solidariteten, Vietnam och Sydafrika, får ta stor plats. Retoriken lika så. Men alla viktiga politiska förändringar i Sverige beskrivs som oundvikliga. Som någonting som bara händer utanför politikens kontroll, inte som en följd av ideologi, viljor eller prioriteringar. Historiesynen lämnar därmed en hel del övrigt att önska.
Men trots historiesynen och bristen på politik är Palme mycket sevärd. Det är en fin skildring av Sverige under några dramatiska decennier med fantastiska bilder som ger känsla för tiden. Bra är också intervjuerna med internationella höjdare, svenska politiker, vänner och familjen Palme. Dessutom är de arkivbilderna, både privata och tv-bilder, oslagbara. Vi får se Olof i morgonrock på stranden på Fårö och vädjandes till en kameraman att sluta filma när han ska plocka upp hemnyckeln från gömstället utanför dörren i Vällingby.
Det som gör störst intryck på mig är dock Olof Palmes tal om integration och det mångkulturella Sverige, lika gångbart i dag som för 30 år sedan.
Betyget blir fyra svaga desmonds, på gränsen till en trea. Det som ändå till slut drar upp betyget är hur snygg filmen är visuellt och musiken. Det är en film som är svår att inte uppslukas av, även om den egentligen inte kommer med så mycket nytt. Det är mer ett porträtt och en ingång till att söka efter mer än en heltäckande bild av en av svensk historias viktigaste politiker.
Senare kommer SVT att visa en längre version av Palme i tre delar. Jag hoppas att det där finns mer av politikern Olof Palme.
Till sist: det svenska dokumentäråret 2012 är tokstarkt. Hoppas att succéer som Palme och Searching For Sugar Man gör att filmbolagen vågar satsa mer på bra dokumentärer.
Och allra sist: Desmond Tutu är med i Palme. Bara en sån sak gör ju filmen sevärd för alla Desmond-läsare.