Hjalmar Bergman är en av Sveriges största författare genom tiderna, och anses av många vara den svenska romanens fader. Till hans mest berömda verk hör Markurells i Wadköping, En döds memoarer och pjäsen Swedenhielms.
Bergman dog 1931, vilket innebär att han har varit död i mer än 70 år. Därför gäller inte längre upphovsrätten hans verk.
Här på Desmond kommer vi att göra en kulturgärning genom att ladda upp några avskrifter av noveller, sagor och andra texter han skrev under sin livstid.
Nästa text i ordningen är novellen Judith, en kuslig historia och en av Bergmans första publikationer. Lägg märke till att replikerna inte markeras med vare sig tankstreck eller citattecken – ett vanligt grepp av honom.
Mycket nöje.
Judith
Gubben satt på en fällstol utanför grinden. Till var och en som närmade sig ropade han:
Lämna mitt hus i fred!
Hans hus var ett envåningshus, där fanns endast tre rum och kök samt två vindskammare. I trädgården stodo träden kala, gräsmattorna voro frostbitna, så att de icke ens dugde till bete. Det var i sanning icke mycket att vakta. Men gubben lämnade icke sin post. Han satt där ännu i mörkningen och till var och en som drog förbi ropade han: Lämna mitt hus i fred!
Om någon av de främmande soldaterna stannade vid hans grind, steg han upp från stolen, drog av sin flottiga gröna mössa och berättade, att han hade döden i huset.
Herr soldat, det är i edert eget intresse jag talar. Jag har döden i huset. Tror ni mig inte så kom med. Jag skall visa er. Men det är smittosamt, herr soldat.
Och herr soldaten trodde honom på hans ord. Han såg själv ut som döden.
Detta hus, som hyste döden, var det sista i sin by. När skymningen svartnat till natt kom en ung soldat och begärde att bli insläppt. Han hade klappat på alla dörrar och funnit alla bäddar upptagna. Att söka sig fram till nästa hus eller by var i mörkret ogörligt. Och döden fruktade han så litet, som det anstår en soldat att frukta. Gubben upprepade vad han sagt varje förbidragande. Men denne var helt ung och något övermodig. Han skrattade och sade:
Den där visan har jag hört förr. Se så, släpp nu in mig. Jag skall varken stjäla eller mörda. Jag vill bara sova.
Och när gubben upplyste honom om, att döden var i huset, lät han sig likväl icke avskräckas. Han sköt gubben åt sidan och trädde in på förgården. Det var så mörkt, att han icke kunde urskilja husets port, men han gick mot ett lysande fönster. Gubben följde honom. När de kommit fram till fönstret sade gubben:
Se nu, herr soldat, att jag inte ljuger. Det är min svärson, det där. Han är död.
Mitt i rummet med framgaveln vänd mot fönstret stod en säng. Där låg en död. Han var ung som soldaten, men död. Han var svept i lakan ända upp under hakan. Nära huvudgärden satt en kvinna eller flicka. Hon satt framför ett bord och på bordet stodo fyra brinnande ljus. Soldaten såg mera på flickan än på den döde. Han fann, att hon var vacker om också alltför mörk och alls inte så vacker som hans egen flicka därhemma. För resten var det en sak, som icke angick honom. Han ville bara sova. Han vände sig till gubben och sade:
Nog finns det väl någon bädd i huset eller åtminstone en madrass eller vad som helst att ligga på?
Det finns det, svarade gubben. I vindsrummet står en bäddad säng, som min svärson brukade använda under sin fästmanstid. Men herr soldat, jag talar i ert intresse. Ni ser nu med egna ögon, att jag har döden i huset. Det är smittosamt. Jag ber er lämna mitt hus i fred. Jag är en gammal man och jag har sorg tillräckligt.
Soldaten sade:
Far lille, den där sängen i vindskammaren tänker jag inte avstå ifrån. Ingen människa tar skada av att jag ligger där, och det skall kännas ljuvligt att få krypa in mellan lakan.
Han slog dövörat till för gubbens invändningar och trevade sig fram till porten. Förstugan var fullständigt mörk. Soldaten blev tvungen att öppna dörren till det rum, där de fyra ljusen brunno. Men sedan han väl öppnat dörren hade det varit en oartighet att icke stiga in och berätta sitt ärende. Han gjorde ställningssteg innanför tröskeln. Den unga kvinnan reste sig långsamt upp och böjde på huvudet.
Soldaten sade:
Om förlåtelse, min nådiga. Jag söker bara natthärbärge. Skulle ni eller någon annan vilja visa mig kammaren, där er fästman brukade sova.
Hon sade:
Bädden är redan i ordning och jag skall bära in vatten och ljus. Det är kallt. Kanske ni vill ha en brasa? Så här till års brukade vi alltid elda, när min fästman skulle ligga där uppe. Han var för resten min man nu, vi gifte oss i somras.
Soldaten lyfte av sig kasken och gick på tå fram till sängen. Han trodde sig nödd att säga något och frågade:
I vilken sjukdom?
Ack, sade hon och för första gången såg hon honom rakt in i ögonen. Min man dog i kriget. Han stupade i förrgår. Efter vad man sagt mig skedde det i en bajonettstrid. Han fick strupen avskuren.
Er far, började soldaten.
Hon avbröt:
Jo, jag vet – han säger att vi har en smittosam sjukdom i huset. Ni lät inte skrämma er av knepet? Det är ju så vanligt. Far är rädd, att jag skulle förgå mig om jag mötte någon av de edra. Men jag är inte så dum. Vem har mördat honom? Varken den eller den. Det är kriget.
Det är sant, sade soldaten. Man får inte vara ond på den eller den. Det är kriget, det är alltsammans.
Ännu några steg närmade han sig huvudgärden och betraktade den döde. Hustrun böjde sig fram och pekade ut hur bajonettstynget skurit. Hela strupen. Det var ett sår, som aldrig ville upphöra att blöda. Ett helt dygn efter det att döden inträtt, blödde det ännu. Soldaten skakade på huvudet:
Ja, det är inte roligt att se dem så här, sade han. Då det pågår, tycker man det är som det ska vara. Men att se dem efteråt och så här i hemmet – det är svårt. Ja, de slogs förbannat bra, de edra. Jag var också med i den där bajonettstriden.
Jag vet det, sade kvinnan. Far påstod att de våra fått förstärkning och att ni skulle ta en annan väg. Men jag visste, att ni skulle komma. I middags hörde vi era signaler. Far ville, att vi skulle gömma oss. Å, vad skall sånt tjäna till?
Inte sant! ropade soldaten. Han rodnade av iver och glädje. Vi gör ju ingen människa för när. Låt oss bara vara i fred så – det är riktigt snällt att ni inte är rädd –
Han tvärtystnade, förlägen över sin iver. Han kände sig eländigt hemlös här i fiendeland, men det var en känsla som icke borde förrådas för första bästa. Lyckligtvis tycktes hon ha sina tankar på annat håll. Hon hade lutat sig ned över den döde. Hon strök honom över håret och pannan på samma mjuka, lugnande sätt som soldatens flicka brukade, men nu sade hon:
Vi ska inte bli stående här. Ni är väl hungrig?
Hon förde honom ut i salen, tände taklampan, bredde en duk över bordet. Hon tog hans kask och kappa och hängde dem i förstugan. Geväret rörde hon icke. Han ville ogärna ställa det ifrån sig. När hon gick ut i köket, passade han på och lade det under bordet. Han höll foten på kolven. Hon dukade upp en hel festmåltid. Soldaten tog fram sin börs och räknade genom slantarna. De voro icke alltför många. Tack, tack, mumlade han förläget. Min nådiga gör sig för mycket besvär –
Och när hon satte fram två vinbuteljer, måste han säga ifrån.
Nej, det här går inte an. Jag behöver inte så fint. Och för ögonblicket är jag inte vid kassa –
Hon smålog.
Vet ni vad – stoppa in den där. Det är landsförräderi att sälja mat till fienden. Men att bespisa en hungrande kan inte vara orätt. Inte ens i krig.
Hon slog upp ett glas vin.
Drick! Drick för vem ni vill. Kanske ni har en fästmö därhemma? Ja, det ser jag på er. Ät nu och drick. Jag skall under tiden ställa i ordning ert rum.
Soldaten åt och drack. Han tänkte: Jag skall äta jämnt så mycket, att jag blir mätt. Inte mera. Hon är väldigt hygglig mot mig och det vore att missbruka hennes godhet, om jag åte upp alltsammans. Fast nog skulle det smaka. Om hon eller gubben gjorde mig sällskap, det vore en annan sak. Men det kan jag icke begära.
Efter en stund kom hon tillbaka. Varför äter ni inte? Försmå inte det lilla, huset förmår. Tror ni kanske, att jag har lagt gift i vinet. Se här?
Hon slog i ett glas och tömde det till hälften. Därpå räckte hon det till soldaten. Han skrattade och drack.
Ack, sade han, jag är visst inte rädd. Ni är så god. Men varför vill inte er far göra mig sällskap?
Hon ryckte på axlarna.
Far har gammaldags åsikter. Han vill inte dela bröd med en fiende. Men det går inte an att vara så trångbröstad i våra dagar. När ens egna äro borta, så får man hålla till godo med det sällskap som bjuds. Inte sant? Jag är riktigt hungrig. Tänk er bara, jag har inte ätit sen jag sist satt till bords med min man. Och det är fyra dagar sedan dess.
Hon tog en stol och satte sig mittemot honom. Soldaten skar av steken och lade för. De drucko med varandra. De började tala om ditt och datt, om vädret, de dåliga vägarna, om skörden som förstörts. Kriget undveko de, men soldaten berättade lustiga historier från sitt hem. Först berättade han om far och mor, om sin barndom. Helst hade han talat om sin fästmö, men det vågade han icke. Hon lyssnade uppmärksamt, smålog, när han skrattade. Plötsligt frågade hon: Er fästmö då? Ni berättar ingenting om er fästmö? Han rodnade. Det var ju ingenting att tala om. Lösa framtidsplaner. Hon gav honom rätt.
Ni får kanske aldrig se henne mera.
Soldaten suckade. Han tänkte: Varför plågar hon mig med detta? Jag skulle önska att hon satte sig här bredvid mig. Jag skulle vilja hålla hennes hand i min. Jag är så ensam.
I detsamma steg hon upp och gick bort till farstudörren. Hon lyssnade. Soldaten vred sig oroligt på stolen, han böjde sig ned och makade försiktigt till sig geväret. Kvinnan återvände till bordet, hon flyttade sin stol närmare soldaten. Hon sade, att hon kände sig så ohyggligt ensam. Tänk, herr soldat, jag har varit gift i fyra månader och nu är jag änka. Kan ni förstå vilken tomhet. Det är som om hela världen tagit slut. Jag har inte längre något att tänka på. Ingenting att hoppas, ingenting att frukta. Det är förfärligt att icke ha någon att hålla av –
Soldaten frågade:
Höll ni mycket av er man?
Hon svarade icke. Hennes huvud sjönk. Den nakna halsen fick en vacker, rörande, blyg böjning. Soldaten tänkte: Ack stackars liten, vad hon är vacker! Och tänk så ensam! Alldeles som jag. Vad skall jag nu göra? Jag vill inte tycka om henne. Jag vill inte, nej, jag vill inte. Kanske har jag också druckit för mycket. Där nere ligger mannen. Hu. Ack, hon har aldrig tyckt om honom. Varför skulle hon eljest sitta här? Det är bäst, att jag går upp på min kammare.
Han frågade:
Vad heter ni?
Hon såg upp, stirrade på honom med ett förvånat uttryck.
Vad jag heter? Ni menar mitt dopnamn? Jag heter Judith.
Judith, upprepade han och smålog sömnigt. Det låter bibliskt, men det är ett vackert namn.
Hon nickade, och plötsligt sade hon:
Vad ni har för en vacker hals, herr soldat.
Han skrattade förläget och bad om ursäkt. Utan att tänka på det, hade han öppnat några knappar i vapenrocken. Fältfasoner! Han knäppte igen. Men det ville hon inte. Nej, nej, han skulle vara som hemma hos sig. Åtminstone för i natt skulle han ha ett hem. I det hon åter knäppte upp knapparna vidrörde hon hans blottade hals. Han grep henne i armarna och drog henne intill sig. Hon spjärnade emot helt lätt. Då vidrörde deras fötter geväret. Bajonetten slog med ett stålklingande ljud mot bordsbenet. De ryckte till.
Soldaten brast i skratt.
Där ser ni! sade han. Här sitta vi nästan som man och hustru i vårt hem vid dukat bord. Men under bordet ha vi bajonetten. C’est la guerre.
Hon reste sig hastigt och gick ut i köket. Nu har du förnärmat henne, tänkte han. Vad du är klumpig och dum. Trodde genast att hon skulle kasta sig i dina armar. Å nej, det är en ärbar kvinna. Och du ville henne ingenting. Du har druckit för mycket, det är hela saken. Gå nu och lägg dig utan att säga god natt. Hon vill inte se dig.
Han gjorde sig i ordning, tog upp geväret. Men som han skulle resa sig, kom hon tillbaka. Hon hade hämtat dessert och en flaska sherry. Soldaten måste hålla till godo. De åto och drucko. Soldaten var på sin vakt. Han uppförde sig så korrekt, som det bara var möjligt. Talade om likgiltiga ting och bemödade sig att hålla ögon och tankar borta från kvinnan. För sista gången drack han henne till.
Går ni nu också och lägger er? frågade han.
Hon svarade:
Nej, jag går in till min man.
Han anade en förebråelse i de där orden. Och det retade honom. Han fick en oemotståndlig lust att säga henne något beskt. Varför sitter ni här, om ni verkligen höll av er man? Men han bemästrade sig och sade endast i det han höjde glaset:
Jag beklagar er, min vackra fiende. Men – c’est la guerre.
Han bugade till avsked, tog sitt gevär. Gubben lyste honom uppför trappan. Soldaten låste dörren om sig, lade på haken. Han började kläda av sig. Rummet var helt litet och lågt i taket. Sängen stod mittpå golvet, vackert bäddad med vita lakan. Ack, det skulle smaka! På nattduksbordet brunno fyra ljus. Vilket slöseri! Han släckte två av ljusen. Han sparkade av sig stövlarna. Plötsligt smög han sig på tå till dörren och lyssnade. Vindstrappan knakade. Han öppnade dörren och viskade ut i mörkret: Judith – Judith –
Tystnad. Han stängde långsamt dörren men lade icke på haken. Han kröp ned i bädden, släckte ljusen. Han sade till sig själv: Jag vill bara tänka på dem därhemma –
Inom några ögonblick hade han somnat –
Han vaknade. Rummet var upplyst, han såg de fyra lågorna. Judith stod böjd över honom. Hans hjärta började dunka, dunkade, dunkade. Ack, det gjorde nästan ont. Han sträckte upp armarna och grep med skälvande händer kring hennes huvud.
Judith – Judith –
Hon sade: För dig heter jag Judith. För honom där nere hade jag ett annat namn. Vem skall nu nämna mitt namn?
Judith – Judith –
Han drog ned hennes huvud.
Då kände han, att hon skar i hans hals.
Judith! skrek han.
Hon sade: Jag beklagar dig, min vackra fiende –
Han började rossla. Hon lämnade honom ensam. Hela huset var mörkt utom dessa båda rum, där ljus brunno. Hela byn låg tyst i nattmörker. Där sovo främlingar bland fiender.