Alla minns säkert katastrofen som var ”Landet Brunsås”. Det var underhållning förtäckt som en informativ dokumentärserie, där Henrik Schyffert och Erik Haag bara letade efter en ursäkt att skämta i teve (och hittade den bredvid Lotta Lundgren). Vi tittare lärde oss ingenting.
Det fanns en överhängande risk att ”Jakten på lyckan” skulle gå samma väg. Hanna Hellquist är ju också ganska glad i att prata, och skämta. Men som tur är är hon lika glad i att lyssna.
Det märks i hennes ofta observanta krönikor varje vecka i DN. Det märks i hennes medverkan i Morgonpasset i P3 varje dag. Men det märks tyvärr inte lika tydligt i hennes nya tv-serie.
Här håller hon en rätt ojämn nivå, ömsom älskar jag hennes charmigt fumliga och burdusa sätt, ömsom hatar jag det. Lite för ofta dras hon till att skämta bort sin intervju med den fastighetsmiljardär som skapat sig en förmögenhet.
Första avsnittet handlar nämligen om pengar. ”Det är saligare att giva än att taga” är en klassisk devis som visar sig få stöd i forskningen. Men det test som ska gå till botten med metoden bevisar egentligen ingenting, och fyller heller ingen funktion, mer än skapa obehagliga situationer för de stackare som tvingas stå för givandet i programmet.
Det enda som egentligen blir någorlunda intressant i första delen av Hanna Hellquists jakt på lyckan är det avslutande Gnesta-experimentet, en följetong som kommer att löpa serien igenom, troligtvis eftersom ”det finns en slags akademisk grund i detta”.
Dessvärre är det svårt att bedöma precis hur intressant experimentet är, men det är också vad som lockar mig tillbaka för att se fler avsnitt (det kommande Mia Törnblom-mötet har snarare motsatt effekt).
Men en sak är säker, det krävs mer än lite gula smileyface-ballonger för att den här serien ska lyfta.
Du kan se första avsnittet av ”Jakten på lyckan” på SVT Play.
