Här sammanfattar vi teveåret 2010.
Var det någon som ens orkade se klart på ”Treme”? Jag gjorde det inte och ser det som årets stora besvikelse. Det fanns dock annat som höll måttet.
Här har ni årets bästa tv-serier:
10. Community
Community håller ingen riktigt jämn nivå. Det är ganska bra hela tiden, fantastiskt bara ibland. Men när det är fantastiskt, då är det helt fantastiskt. Trampolinavsnittet och julavsnittet är säsongens höjdpunkter. Det är också de där fantastiska stunderna som gör att det fortfarande är värt att följa Community.
9. Boardwalk Empire
Ett tag trodde jag att detta skulle bli en ny ”Treme”. Jag var lite oroad efter David Simons stora haveri, att Martin Scorsese skulle vandra samma väg.
Allt är välgjort, oerhört välgjort. Kostymerna är fantastiska; Steve Buscemi, Michael Pitt och Stephen Graham är bra, likaså Kelly Macdonald, Aleksa Palledino och Gretchen Mol. Michael Shannon är makalös.
Men det puttrar bara på, utan att gripa tag. Sedan kommer säsongsavslutningen. Då händer något. Säsongsavslutningen är lika bra som säsongsinledningen av ”The Walking Dead”. Och serien ”fuskar” inte ens genom att använda Bob Dylan på soundtracket som så många andra brukar göra. Nu säger jag ”ja tack” till säsong två.
8. Mad Men
Mad Men har bara blivit bättre för varje säsong. På något sätt har den tagit Seinfelds ”serien om ingenting” till en ny nivå.
Karaktärer virvlar in och ut ur handlingen utan att vi riktigt förstår varför. Samtidigt förs handlingen långsamt framåt utan något synligt mål. Don Draper (Jon Hamm) mår sämre, sedan mår han lite bättre, sedan mår han sämre igen.
Men jag är helt fast. Den största anledningen är Pete Campbell (Vincent Kartheiser), som gått från en irriterande jävel till seriens stora behållning.
7. Curb Your Enthusiasm
Larry David styr upp en återförening av Seinfeld. Han gör det för att få en chans på sitt ex.
Det är egentligen allt ni behöver veta. Är ni inte sålda där så är ni inte intresserade av teve och kan sluta läsa.
Som bäst är det när Larry David hamnar i konflikt med Jason Alexander och försöker spela George Costanza själv. Den här serien är bättre än Seinfeld i min bok.
6. The Walking Dead
Första avsnittet, herregud. Jag säger bara, herregud. Aldrig har väl ett första avsnitt av en serie varit så bra?Resten av de sex avsnitten är också bra, mycket bra. Men jag vill att serien ska växa i nästa säsong. Hittills har vi fått alldeles för många frågor, och på tok för få svar.
5. Big Love
Att följa Bill Henrickson och hans tre fruars vedemödor och besvär är kanske det mest underhållande på tv i modern tid. Av de serier som fortfarande sänds är det här min absoluta favorit.
Säsong 4 började sändas redan i januari, vilket ger den ett ofördelaktigt utgångsläge när året ska sammanfattas.
Men den här serien är bara rakt igenom fantastisk. Kanske är det rentav världens bästa serie?
Säsong 5 ska bli den sista och om inte någon fuckar upp det här rejält så vill jag påstå att det är upplagt för succé.
4. Bored To Death
Zach Galafianakis! Jason Schwarzman! Ted Danson! Jag tror inte att någon av dem varit bättre än de är i andra säsongen av Bored To Death.
Detta är New York-romantik när den är som bäst. Jag vill bara sätta mig med ett nummer av The New Yorker efter varje avsnitt.
3. The Trip
Pilgrimsmusslor. Imitationer. Detta är saker som Rob Brydon inte kan låta bli. Kvinnor. Att drömma om större framgång. Detta är saker som Steve Coogan inte kan låta bli. Att se de två kärleksfullt gå varandra på nerverna är ett stort nöje.
Redan i Michael Winterbottoms ”Tristram Shandy: A Cock And Bull Story” slår det gnistor om de två, och när samma regissör låter dem åka på sin alldeles egna Sideways-resa i ”The Trip” uppstår ren och skär magi.
2. An Idiot Abroad
Karl Pilkington har varit Ricky Gervais och Stephen Merchants hackkyckling i flera år nu. Om det inte är hans fullkomligt klotrunda, apelsinformade huvud Ricky anmärker på, så är det istället det faktum att han är en komplett idiot.
I ”An Idiot Abroad” lurar de två Office-skaparna ut stackars Karl Pilkington på en resa till världens sju underverk (den nya uppsättningen). Programmet skulle för övrigt från början heta ”Karl Pilkington’s Seven Wonders”, men Ricky Gervais tyckte An Idiot Abroad passade bättre, och bytte utan Karls vetskap namnet.
Det hjälper att ha lyssnat på det radioprogram där publiken först introducerades för Karl Pilkington, men det är inget krav. Det här är rese-tv när det är som bäst och trots att ingen av oss någonsin kommer förstå precis hur Karl Pilkingtons hjärna fungerar så är igenkänningsfaktorn betydligt högre än i traditionella reseprogram.
1. This Is England ’86
Det finns många bra scener i den här miniserien på blott fyra delar. Men det finns en scen som sticker ut. Det är en konfrontation mellan Lol och hennes far, i seriens sista avsnitt. Den scenen kan vara det bästa som gjorts i år och hela serien är egentligen en uppbyggnad för just det mötet.
Shane Meadows och Tom Harper blandar in mer humor med svärtan och misären i den här serien än vad jag minns från filmen som föregick den. Ändå är det fortfarande misären, och realismen som lämnar det mest bestående intrycket.
Att försöka titta på en annan serie precis efter This Is England ’86, som jag gjorde, var hopplöst. Att följa ett gäng amerikaner på flykt från zombier kändes liksom lite löjligt.
Ingen annan serie kom egentligen nära den känslomässiga explosion som de här jävla brittiska tokstollarna framkallade. Missa inte!