Så kan vi lägga ännu en gala till handlingarna. Ikväll var det Guldbaggegalan. Själva galan var väl som förväntat, svenska galor blir liksom aldrig riktigt bra som tv-produktion. Och pristagarna, ja det var väl lite som alltid det också. Något till alla, till och med Bergström och Nutley fick pris, känslan var att alla fick guldbagge förutom I rymden finns inga känslor. I rymden finns inga Guldbaggar.
Kvällens snackis handlade egentligen inte om själva galan eller ens om pristagarna. Det är inget tal eller presentation som det kommer pratas om imorgon, det är Helena Bergströms närvaro. Jag undrar vem det var som sparkades ut från galan för att ge plats åt nejtackande Helena. Vem skulle sitta bredvid Rikard Wolff egentligen? Rolf Lassgård?
Guldbagge-dagen är en bra dag att uppmärksamma svensk film. Självklart ska vi hylla de som hyllas bör, men det kan också vara en bra dag att ta upp var den svenska filmen står i dag, vilka problem som finns och vad som kan bli bättre. På Guldbaggegalan skojades det i en sketch om att kulturministern är frånvarande och senare presenterades vår idrottsminister som prisutdelare. När Lena Adelsohn Liljeroth dök upp på scenen kändes det lite som när vuxna tittar till tonåringars fester, stämningen blev lite märklig och tryckt. Och det är klart att det är lite märkligt när en minister som är så frånvarande och ifrågasatt dyker upp på branschens firande, om jag var filmarbetare skulle jag tycka att det var något utav ett hån.
På Aftonbladet Kultur diskuterar i dag Gunnar Bergdahl svensk filmpolitik och hur det nu finns en stor brist på aktiv kulturpolitik. Bland annat skriver han om det absurda att i att skattepengar går till att finansiera filmer som sedan inte visas mer än i storstäderna, och om det stora svarta hål som finns utanför Stockholm. Hur många har till exempel haft möjlighet att se den film som guldbaggejuryn ansåg var årets bästa, Sebbe? Det är dagens viktigaste filmläsning. Här finns den artikeln. Läs!
Wonderful article, thanks a lot !!