Jills veranda är intelligent musik-tv

Jills Veranda

Det är så befriande att se två kvinnor sitta och diskutera musik utan att det ska röstas eller lekas. I Jills veranda, Nashville får kulturen stå i centrum.

Det finns mycket jag älskar med programmet. Det är genusmedvetet, har en fin folkbildningsambition, miljöerna är vackra, Jill Johnson är charmig, gästerna välvalda och mycket mer. Jag älskar hur de sätter musiken i ett större sammanhang och har ett brett perspektiv. Jag älskar hur låttexten får ta plats genom att den helt enkelt skrivs ut i bild (även om – och nu låter jag som en mycket gammal gubbe – det ibland är svårläst med den vita texten mot rörlig bakgrund). Men framför allt gillar jag att SVT på bästa sändningstid presenterar countrymusik för svenska folket. Det är en genre som inte alltid får den uppskattning som den förtjänar. Och det är en kultur som både är oerhört spännande och helt central i det USA som totalt dominerar vår konsumtion av populärkultur. Samtidigt kan gemene svensk antagligen ganska lite om countryn. Det är alltså en fantastisk kulturgärning som Jill, producenten Agnes-Lo Åkerlind, och de andra gör.

I det första avsnittet är Titiyo på besök i Nashville, på jakt efter svarta countrymusiker. Och i det andra får musiken ta ett litet steg tillbaka när Kakan Hermansson hälsar på och får möta den obehagligt konservativa kultur som dominerar Nashville och på så sätt lära känna countryn lite bättre. Samtidigt får vi se intervjuer med stora artister som Hank Williams III och Chely Wright.

Jills veranda, Nashville är ett underbart musikprogram. Jag kräver att alla ser det. Och jag hoppas att det kan innebära att countrymusiken får ta större plats även i vår svenska samtid. Jag önskar också att programmet kan göra att mer tv om musik vågar vara intelligent och lita på att ämnet i sig är tillräckligt intressant.

Kommentarer

kommentarer