Det finns i stort set lika många stockholmsskildringar som det finns stockholmare. Alla ska berätta om sin bild av Sveriges bästa stad. De senaste årens bästa stockholmsskildring är ingen film, ingen låt och ingen bok, det är en serie. Pelle Forsheds och Stefan Thungrens Stockholmsnatt publiceras på fredagar i Svenska Dagbladet. Ofta innehåller den en kommentar till någon aktuell händelse, men framför allt skildrar den staden Stockholm och människorna som befolkar staden. När Rocky började kännas lite stagnerad och som att den bara trampade på i gamla hjulspår så tog Stockholmsnatt vid. Dessutom skildrar Stockholmsnatt mer mitt Stockholm på något sätt, jag känner igen karaktärerna ännu mer än vad jag känner igen Rockys vänner och miljöerna är mer hemma för mig. Stockholmsnatt handlar främst om de lite ängsliga personerna som befolkar nattlivet i Stockholm, det är en berättelse om hipsters som gör allt för att vara rätt just nu och vars största rädsla är att ta på sig tröjan som var så rätt förra veckan men så fel nu, eller ännu värre att ta på sig exakt samma tröja som någon annan just den kvällen.
Nu har jag äntligen fått hem den senaste Stockholmsnattsamlingen. Den förra hette This is Stockholm och kom 2008. Då innehöll albumet både Stockholmsnatt-strippar och strippar med föregångaren, Disco sucks. I det nya albumet som kort och gott heter Stockholmsnatt (och som kom ut i höstas) har karaktärerna blivit lite äldre. Det är mer surdegslimpa och barnuppfostran och kanske lite mindre minimal electro. Det är så klart naturligt i en serie som till så stor del verkar bestå av upphovsmännens reflektioner och intryck från verkligheten att även karaktärerna åldras. Samtidigt är de stadigt kvar i samma hipstervärld som tidigare.
Det så här serien gör sig bäst, i albumform, när man bara kan fortsätta och fortsätta läsa och komma djupare in Stockholmsnatts värld. Serien bygger mer på karaktärer och situationer än direkta punchlines, det är en styrka när den presenteras i albumform. Och även om Stockholmsnatt handlar om en subkultur så är den också allmängiltig, jag tror att alla människor kan känna igen sig i och le och skratta åt känslor och situationer som uppvisas i serien. På något sätt lyckas Forshed och Thungren sätta fingret på något väldigt allmänmänskligt. Det handlar om ängslighet och viljan att vara rätt och om karaktärer som finns i alla vänskapskretsar på något sätt. Vi kan nog alla känna igen oss mer eller mindre i persongalleriet som visas upp, och finns karaktärerna inte nära oss så har vi i alla fall sett dem på avstånd. Men egentligen är det bara onödigt att försöka förklara varför något är roligt, det räcker med att konstatera att Stockholmsnatt är en jäkligt rolig serie. Den får mig att skratta helt enkelt. Det räcker så.
Både This is Stockholm och Stockholmsnatt har självklara platser på mitt kaffebord, jag tänker bläddra i dem och läsa om dem många gånger till. Och jag tänker banne mig skratta högt även om jag sitter ensam och läser!
Stockholmsnatt ges ut av Kartago förlag.
