För ganska precis ett år sedan var Oskar Linnros ”han från Snook”, eller ”Veronica Maggios producent”. Då kom låten Ack Sundbyberg, en fantastisk liten soulpopdänga. Och sedan en skiva som hyllades unisont, men som så här i efterhand kanske inte är SÅ bra som det verkade på alla, både tyckare och gemene man, då. Herr Linnros har hyllats av såväl kredd som bredd, han har kramats ihjäl av alla som försökt bräcka varandra i superlativ. Han har synts överallt, det är ingen överdrift. Att se Oskar Linnros vårvintern 2011 känns ungefär lika exklusivt som mariekex eller en repris av teveserien Vänner.
Den 28 januari 2011 kliver Oskar Linnros upp på scenen på Nöjesfabriken i Karlstad. Han gör det precis efter att remixen av Från och med du och Robyns Dancing on my own spelats i högtalarna. Och ni vet skriket. Tjutet av hundratals tonåriga tjejer som gemensamt ger hals för något de tycker om. Som ett Westlife-skrik men några år äldre. De bryr sig inte om huruvida Oskar Linnros synts på alla tidningsomslag, varit i alla tevestudios och hörts på alla radiokanaler hela tiden. Det spelar liksom ingen roll. Medelåldern på Nöjesfabriken är antagligen strax över myndighetsålder. Alkoholnivån ett gäng promille över körbart skick.
På skivan Vilja bli finns några riktigt bra låtar, främst då Ack, Sundbyberg och Från och med du. Men tyvärr hamnar konserten snabbt i ett litet gungande midtempoträsk. Publiken vill ha shots och party, men får inte riktigt tillbaka det party som de ger. Ack, Sundbyberg slarvas bort lite mitt i det där träsket. Inte ens 17 år, som Oskar skrivit tillsammans med Veronica Maggio, får det att riktigt lyfta. Det är först på slutet, sista låten av konserten, som den tar sig, och inte minst i extranumret som känns så som jag gissar att Oskar vill att hela konserten ska kännas. I Från och med du inleder han med att sjunga början av Dancing on my own och väver ihop låtarna på samma snygga sätt som i remixen. Där är det snyggt och strålande bra. Men på det stora hela känns konserten som en axelryckning.
Tidigt i konserten parafraserar Oskar Första Korinthierbrevet, han säger något om att ”när jag var barn så tänkte jag som ett barn och kände som ett barn…” och kanske är det där nyckeln till den här typen av konserter finns. Kanske måste man känna mer som ett barn, eller i alla fall en nyfylld 18-åring, för att älska en konsert som denna. Oskar framför Snook-låten Inga problem. ”Är det så här det känns att vara lycklig? Det är inga problem!” skrålar över 1 000 tonåriga tjejer. Och de verkar mena varje ord. Det är fredagskväll och de flesta ser lyckliga ut. Den hormonstinna glädjen skrämmer mig lite. Jag gissar att konserten är något det kommer pratas en hel del om på Tingvallagymnasiet, Sundsta-Älvkullegymnasiet och de andra av Karlstads gymnasieskolor i veckan och antagligen har det pratats och planerats en hel del innan också. Och det är väl bra så. Själv får åldersångest. Jag är ju en gubbjävel. Jag är inte så många år äldre än er egentligen, men jag känner mig som en gubbe, och antagligen ser ni på mig som en gubbe. Jag är en gubbjävel. Men skuld och lidande väntar på er fortfarande! Bara så att ni vet!
