Man ska hålla vad man lovar. Annars är risken stor att andra blir både besvikna och förbannade. Netflix serie Orange Is The New Black håller inte vad den lovar.
Serien börjar som en smårolig men framför allt gripande och spännande dramaserie. Historien känns annorlunda, en amerikansk helylle medelklasstjej som precis ska bilda familj och har fått fart på karriären åker in i fängelset. Där möter hon både en massa karaktärer och sin egen historia. Efter det fantastiska första avsnittet såg jag fram emot att följa både huvudpersonerna och de lite mer skruvade birollerna. Några avsnitt senare vill jag bara att serien ska ta slut så att jag slipper se mer. Orange Is The New Black faller verkligen hårt. En hel del avsnitt är bara rent trams.
Det känns på något sätt som att skaparna gjorde ett riktigt bra första avsnitt, och sen bara släppte allt. Som att de inte längre orkade bry sig om vad Orange Is The New Black är när vi redan börjat följa serien. Problemen handlar om övergripande knepigheter, som frågan om serien är komedi eller drama. Men även i mindre saker märks slappheten. Allt det som gör serien unik i första avsnitten vattnas ur. Ett exempel är tidshoppen mellan nutid och dåtid som till en början sker genom smarta och effektfulla övergångar, men det greppet används mer slappt efter hand och på slutet är tidshoppen inte alls unika och genomtänkta.
Ett annat stort problem är huvudrollen, Piper Chapman. Hon är så egocentrisk och naiv att man inte bryr sig om hur det går för henne, ibland vill man till och med att det ska gå illa. Ett annat är hur karaktärer och historier utvecklas, det finns logiska luckor som stör. Även om det är en skruvad värld som serien utspelar sig i vill man att det som händer ändå ska vara logiskt i seriens universum, det är det inte alltid.
Stereotyperna är ytterligare en sak jag stör mig rejält på. I början trodde jag att de stereotypa personligheterna skulle fylla någon funktion på något sätt, men så blir det inte. Klichébilderna skruvas inte något varv, och de ställs inte på ända någon gång. I slutet av säsongen känns det bara som att vi ska acceptera stereotyperna, att ”så här är latinamerikaner”, ”så här är afroamerikaner” och ”så här är vit arbetarklass”. Och vi ska bara skrocka. ”Hö hö hö”. Det ger en fadd eftersmak.
Till er som börjat se serien på inrådan av mig ber jag om ursäkt. Jag hade då inte sett mer än ett par avsnitt och jag hade blivit lovad något bättre. Nu sitter jag här och känner mig lurad. På det stora hela är första säsongen av Orange Is The New Black på sin höjd okej, bitvis är den bara urbota fånig. Trist med tanke på att inledningen var så bra.