Foto: Bo Håkansson (pressbild)
Familjen Addams-musikalen, som blivit en stor kritiker- och publiksuccé för Lorensbergsteatern, åker i september på turné till Slagthuset i Malmö. Efter det ska även Stockholm gästas av det gastliga gänget.
Så! Vad har skåningar och 08:or att vänta sig? Kort sagt: En himla göteborgsk föreställning. Så göteborgsk att både Claes Malmberg och Lasse Kronér fick kallas in för att ro den i hamn.
Och det med den äran. Malmbergs dialog är rapp och smattrar ibland på utan någon besinning överhuvudtaget – han är pjäsens puls – och Kronér lyckas i sin Onkel Fester helt avgjort fånga det oskuldsfulla i karaktären.
Ett av få aber bland rollfigurerna är Wednesday, dottern i familjen. Märk väl att detta inte alls beror på Karolina Engelbrektssons gestaltning, som helt är i paritet med ovannämnda farbröders. Problemet ligger i hur hon penslats i den tidigare Broadway-musikalens manuskript. Att Wednesday inte alls liknar sin dystra motsvarighet i den tecknade serien och i långfilmerna kan jag köpa, för det gör inte flickebarnet i Charles Addams originalseriestrippar heller. Men frågan är om detta är till musikalens förfång eller förtjänst?
Det lutar åt det förstnämnda.
Mycket i Addams-charmen är trots allt det gotiska, övernaturliga och svarta, i mötet med det ”normala” samhällets förväntan på hur kärnfamiljen ska vara och bete sig. Känslan efter att ha sett föreställningen på Lorensbergsteatern, är tyvärr att det addamsgotiska enbart använts som fond till att gestalta en traditionell kärlekskomedi (med Wednesday och en riktig mugglarpojke i fokus), samt som sparsam extrakrydda åt ett par buskisvitsar om sex och fylla.
Familjen Addams som musikalprojekt är en fantasiväckande tanke. Så varför producenterna har valt att stöpa om konceptet till simpel fars går bortom min fattning.
Men dessa slentrianmotiv, gubbigheter, ordvitsar och tungvrickare åsido är föreställningen faktiskt – och det måste nämnas – en musikal med imponerande scenlösningar, läcker dekor som riktar tankarna till Hans Arnold, och några riktigt bombastiska pipor hos ensemblen. Manuset må ha sina brister, likaså visionerna bakom, men skådespelarinsatserna vinner emellanåt över mig, likaså den fiffiga scenografin, och det händer att jag drar på smilbanden, ja, till och med stampar takten.
Höjdpunkterna? De dansande, Addamska spökförfäderna med sina historiska skrudar, och Lasse Kronérs visuellt slående (och lätt livsfarliga) serenad till månen.