”One, two, three, four!”. Tuffare än så blir det inte.
Aron har gjort en lista på världens bästa intron. Även denna gång har jag en stor invändning. Invändningen är Ramones. En lista på världens tio bästa rockintron skulle egentligen kunna vara tio Ramones-låtar. På Arons lista finns en inräkning av en fjunig hallänning. Den inräkningen är inte riktigt lika tuff som herr Dee Dees inräkningar. Om jag skulle gissat på vilken inräkning Aron skulle ha med så skulle jag kanske gissat på Sam the Sham and the Pharaohs ”Uno, dos, one, two, tres, quatro!” eller kanske det ”One, two, one, two, three, four!” som inleder (White Man) In Hammersmith Palais med The Clash. Men, så klart, det finns ingen inledning på en rocklåt som slår Ramones inräkningar. Det bara är så. Så, dagens låt är Ramones – Rockaway Beach.
Sam the Shams ”Wooly Bully” var väldigt nära att komma med, även om du ju fått den lite fel här. Men Gessles franska fick slå Shams spanska.
Även Hammersmith Palais fanns med i åtanke, liksom Ramones såklart. Men Ramones besegrades snarare av Jonathan Richman, även om de självfallet bör betraktas som inräkningens mästare.
Själv tyckte jag dock nästan det var mer synd att jag inte fick plats med The Cramps, varken ”Surfin’ Bird” eller ”Human Fly”.
Nu är det rättat. Rätt ska vara rätt, så klart. Det gick tydligen lite snabbt där.
När det gäller intron så visar Ramones att man inte ska krångla till det. Ren rock ‘n’ roll är rått och enkelt, Ramones är ren rock ‘n’ roll. Tuffare blir det inte!