I dag, den 8 mars, är det förstås övermåttan lämpligt att lyfta fram ett författarskap som har fått oförtjänt lite uppmärksamhet av parnassens manliga korsriddare: Harriet Löwenhjelms (1887-1918).
Hennes liv var kort, alltför kort. Fyllda 31 gick hon bort på det småländska Romanäs Sanatorium i sviterna av en elak tuberkulos. Det som skimrar i hennes dikter är det lekfulla och nästan käcka språket – hon var influerad av bland annat nonsensvers och spex – som bryter av mot stoffets nattsvarta teman, troligen uppkomna ur sjukdomen som hon drabbades av redan vid 20 års ålder. Som ofta när melankoliskt innehåll och munter form möts blir resultatet oemotståndligt, med The Smiths musik som modernt exempel. Erkännandet lät dock vänta på sig till efter döden.
Om nedanstående dikt, en av hennes mest reciterade, skriver författaren Göran Hassler: ”Som bara några få dikter kan den läsas i alla tonarter från parodi till djupaste allvar och den ger i alla lägen tröst, styrka, livsmod – till och med livsglädje.” Den har setts som ett försök av Löwenhjelm att hantera sin situation, balansgången på tunn lina över det mörka okända som väntade.
Är jag intill döden trött,
ganska trött,
mycket trött,
sjuk och trött och ledsen.
Lång var vägen, som jag nött,
ingen liten vän jag mött.
Jag är trött,
ganska trött,
sjuk och trött och ledsen.Säg, var hålls min lille vän,
rare vän,
ende vän
i den vida världen?
Hjärtat har jag hårt i bänn.
Kommer, kommer du igen,
lille vän
rare vän
i den vida världen?Kom och hjälp mig för Guds skull,
för min skull,
för din skull,
du, som ensam kan det!
Världen är av sorger full,
allt som glimmar är ej gull.
För Guds skull,
för min skull,
hjälp mig, du som kan det!
Läs Svenska Dagbladets reportage om Löwenhjelm-renässansen som äger rum i år (bland annat ges hennes samlade dikter ut, samt en nyskriven biografi).
Läs mer om Harriet Löwenhjelm på svenskspråkiga Wikipedia.
