Det finns personer i min omgivning, vänner och kollegor, som inte tycker om Alexander Nilson. Kniven mot strupen är nu inne på sin tredje säsong, och trots att Peter redan räknat upp flera orsaker att älska den karismatiska, burdusa, kärleksfulla och arroganta programledaren finns det alltså de som inte uppskattar hans självklara personlighet.
Jag hade faktiskt inte sett ett enda avsnitt av denna svenskifiering av Gordon Ramsay’s Kitchen Nightmares förrän Peter skrev om det här på Desmond. Men efter att ha läst hans text gav jag programmet en chans, och jag kan inte mer än instämma i precis varje sak Peter skriver.
Kniven mot strupen är fantastiskt. Varje program följer samma mall, precis som lättsmält underhållning brukar göra, men genom detta grepp hamnar personerna i programmet i fokus, med Alexander Nilson som självklar brännpunkt.
Anledningen att jag vill ta upp Kniven mot strupen på Desmond igen är naturligtvis veckans avsnitt, där Alexander Nilson besökte den glade schweizaren Toni Roth, som har restaurang Romeo i norrbottniska Boden.
Det här avsnittet är troligtvis det absolut bästa avsnittet av serien än så länge, det har precis allt. Alexander Nilson är argare än någonsin, han spottar ut maten, uppskattar inte en enda rätt som serveras och konstaterar: ”Då undrar man var fan är jag någonstans? Jo, jag är i Boden, på världens tråkigaste, tystaste restaurang, där det inte existerar någon personal förutom en stackars jävel som står i köket och gör allt; fyller på det, fixar toapapper, står i baren och levererar det här, och det är inte bra.”
Till Toni, som gått en kockutbildning i den svåra schweiziska skolan, förklarar han kort: ”Du trycker ut bajs i Boden”.
Utskällningen är också den viktigaste på länge, ofta protesterar kockarna lite mot Alexanders omdöme, så även Toni. Men han gör det med en axelryckning, ett litet leende. Det är ett uppgivet motstånd. Han döljer sina riktiga känslor bakom ett ironiskt leende och försöker skämta bort Alexanders kritik. Det är naturligt, Alexander Nilson har ju en tendens att teatraliskt överdriva och vara så grov i sina omdömen att det hela mest liknar ett skämt.
Denna respons gör naturligtvis bara Alexander ännu mer förbannad. Aldrig har han på samma sätt varit tvungen att bryta sönder någon som Toni. Och att Alexander, trots sin ilska, i själva verket känner för de han försöker hjälpa, har aldrig varit tydligare än med Toni. Schweizaren är så nedbruten och fullkomligt slut att han inte kan tala i fullständiga meningar när han ska försvara sig.
Men Alexander ger inte upp. Han går igenom menyn tillsammans med Toni för att visa vilken katastrof restaurangen är. Och till slut når han fram. Toni blir helt tyst. Han tittar bort i fjärran när han försöker stamma fram sina svar. Han förstår att han står på ruinens brant.
Dessutom finns det något i mötet mellan den hetsiga Alexander och den lugna norrbottningen Toni som gör avsnittet än mer bättre. Alexander fungerar nästan bäst med den här typen av personer, som är hans raka motsats. Han lägger handen på Tonis axel och förklarar: ”Vi skiter i det här nu”.
Det finns mycket komik i avsnittet, som hur Toni, den stolta schweizaren, vill försvara sina kylar och vidhåller att han har stenkoll på allt, samtidigt som Alexander plockar fram sönderfrusen köttbit efter köttbit. Eller hur Toni, när Alexander vill sätta sig och diskutera rätterna på menyn, förklarar att förstasidan föreställer Romeo och Julia (eller hur han försöker: ”Lasagne lagar jag åtminstone själv”).
Men framförallt har avsnittet ett otroligt lyckat slut. Toni, som när Alexander först kommer på besök är totalt uppgiven, förvandlas faktiskt till en helt annan person. Han förvandlas till den glade schweizaren.
Du som fortfarande tvivlar på Alexander Nilson, bör titta på senaste avsnittet av Kniven mot strupen, det finns på TV3 Play.
