Trevliga Sonny & The Sunsets inledde min Primavera Sound-upplevelse.
Of Montreal, som tyvärr jobbade för mycket på sin psykadeliska sida och för lite på den enkelt raka poppiga. Tyvärr lite trist, trots wrestling på scenen.
Big Boi, men framför allt Medelhavet. Big Boi-konserten var tände till när han körde Outkast-låtar, däremellan var det lite sömnigt.
The Walkmen.
Suicide. Ascoola briljanta Suicide.
Das Racist, en av festivalens verkliga höjdpunkter. De bjöd på en fantastisk och intensiv konsert.
The Flaming Lips hade till stora delar samma show som senast jag såg dem, på Way Out West. Det var underhållande och festligt till att börja med, men blev lite trist efter de inledande färg- och festexplosionerna.
Tennis.
James Blake.
James Blake var poppis, vissa tog till extraordinära metoder för att se britten.
M. Ward på stora scenen tidigt på kvällen, en konsert som inte riktigt fick den plats den förtjänade.
The National på Llevant-scenen var tvärfull från början och det bara fortsatte välla in folk under konsertens gång. Det var i stort sett omöjligt att se konserten, men det lät bra och utsikten över Barcelona var vacker ändå. Precis bakom ryggen på publiken finns dessutom Medelhavet.
Det idiotiska kortsystemet övergavs till förmån för det som gäller i övriga samhället – pengar och betalkort.
Ariel Pink’s Haunted Graffiti, en alldeles strålande konsert.
Här kan du se ännu mer bilder från Primavera Sound 2011.
