Jag kommer ihåg känslan. Jag satt där framför datorn, med händerna på tangentbordet och bara dumstrirrade in i skärmen. Vad skulle jag söka på? Vilken musik var jag sugen på?
Jag var kanske 12-13 år och hade plötsligt hela musikhistorien framför mig. Jag hade plötsligt tillgång till all kultur i hela världen. Det var en enorm möjlighet för en prepubertal kille som satt vid en dator under en trappa i Västerfärnebo. Men vad skulle man söka på? Vad skulle man lyssna på?
Tack vare Napster, Kazaa, DC++ och Pirate Bay har jag upptäckt artister jag aldrig skulle lyssnat på om det varit bara en gnutta svårare att få tillgång till musiken. Jag kunde ladda hem hela skivkataloger med artister jag var tveksam till och sakta men säkert ta till mig musiken. Jag kunde också få tillgång till ny musik som jag knappt hört talats om men som jag kunde chansa och ladda hem. Digitaliseringen av kulturen har förändrat mig, mitt liv, mina tankar och känslor. Det har också förändrat världen. Plötsligt kan alla vara publik, men också distributör och producent av musik, film och annan konst. Det är bara att inse att allting har förändrats och att vi måste förhålla oss efter de nya reglerna. Branschen har förändrats och vissa institutioner har plötsligt blivit fruktansvärt onödiga. När Johann Gutenberg kom med sin boktryckarkonst blev plötsligt ett gäng munkar arbetslösa. De hade tidigare skrivit böcker för hand, plötsligt kunde Gutenbergs uppfinning göra det hela mer effektivt och billigare. Och nu finns en teknik som gör att fysiska skivor är ineffektivt och dyrt, det måste medföra att ”industrin” förändras.
Teknikens framsteg har förändrat alla steg i kultursfären. Den svenska dokumentärfilmen PressPausePlay undersöker denna nya verklighet. Regissörerna David Dworsky och Victor Köher frågar bland andra Robyn, Moby, Hot Chip, Bill Drummond och Sean Parker om deras bild av den digitala kulturvärlden. Filmen ger inga svar, och det mesta har man på något sätt hört tidigare. När David Dworsky och Victor Köhler besökte P3 Populär i förra veckan frågade Tara Moshizi vad som var det mest oväntade de kommit fram till i sin film. David och Victor svarade att det mest oväntade var att alla var så osäkra på hur framtiden kommer se ut. Tara reagerade med något i stil med ”Men det visste vi ju redan. Inget nytt och oväntat?”. Och så kan man reagera på PressPausePlay. Men samtidigt är det väldigt intressant att höra musiker, journalister, skivbolagsfolk, forskare och IT-innovatörer prata om vad som händer just nu och hur det påverkar kulturen. Ibland är frågorna intressantare än svaren.
Tekniken sätter reglerna för produktionen, och det påverkar resultatet. Vissa röster i filmen säger också att guldkornen kommer försvinna i den flod av dynga som nu sveper över oss. Själv tror jag istället att demokratiseringen av kulturen föder bättre och bättre konst. När alla kan ta del av all tidigare kultur, och det dessutom rent tekniskt är så enkelt att göra saker själv, kommer människor också att vilja producera mer kultur själva och det kommer leda till att mänskligheten når nya högre höjder.
Att kulturen blir mer demokratisk, att folket nu kan välja att själva ta en plats i alla delar av produktionen tror jag är av godo. Men vad som kommer här näst, hur framtiden kommer se ut, det går det så klart inte att säga något om. Men det är intressant att ställa frågan.
Se PressPausePlay på SVT-play här, den ligger ute fram till den 2 juli. Jag rekommenderar dig att se den.
