Jag lånar filmtiteln rakt av och använder den som rubrik här. Helt enkelt för att titeln är så genial. Den är så på pricken.
Filmen Phil Spector: Ångest och extas berättar historien om en av musikhistoriens allra största. Om geniet bakom produktioner som Be my baby, Imagine och You’ve lost that lovin’ feeling. Men den berättar också historien om en ensam och trasig människa, vars pappa tog livet av sig när sonen var ”fem eller sex år”. Filmen lutar sig på två fundament, musiken och rättegången. Med hjälp av musiken han skapat och rättegången där han stod anklagad för mord (han dömdes senare efter ytterligare en rättegång) tecknas en bild av en komplex och udda människa. Unik. En dåre och ett geni. En mästerlig konstnär och en förvirrad och förtvivlad man som brottas med sina demoner.
Framför allt verkar Phil Spector vara något självgod och ha ett stort ego. Han jämför sig ständigt med Galileo Galilei, Leonardo Da Vinci, Albert Einstein och andra storheter i den klassen. Även om jag anser att han är ett musikaliskt geni så verkar det alltid lite sjukt, lite twistat, när människor ser på sig själva som genier och ger sig själva den platsen i världshistorien. Narcissism är sällan klädsamt.
Phil Spector: Ångest och extas är en alldeles strålande dokumentär. Det är en gripande och så klart upprörande historia och det hela berättas på ett sätt som gör det både spännande och intressant. Phil Spector är geniet, han är det ensamma barnet, han är konstnären som aldrig känner att han får den uppskattning han förtjänar, han är megalomanikern, han är galningen med enorm afrofrilla, han är John Lennons vän, han är Paul McCartneys ovän, han är mördaren.
Se K-special: Phil Spector: Ångest och extas på SVT-play här. Filmen ligger kvar till och med den 15 juli.
Jag vill också passa på att tipsa om ett lite bortglömt Phil Spector verk. Han producerade ju Leonard Cohens album Death of a ladies man och där finns denna fantastiska låt, Don’t go home with your hard-on:
