Nu är årets filmfestival i Göteborg avslutad. Det sägs att ungefär 500 filmer visats. Jag hann inte se alla, långt därifrån. Men 3-4 filmer per dag jag var på plats hann jag med. Plus lite häng på Pustervik och Hagabion. Filmfestivalen innebär en hel del puslande och planerande, man får anpassa sitt program efter vad som visas när och var. Man måste fundera över hur lång tid det tar att åka från Järntorget till Chalmers till Biopalatset, räkna på hur lång tid man behöver för att äta middag, och hur lite sömn man kan klara sig på.
Förra året var jag med om en riktig knockoutupplevelse när jag såg Jakten. Något liknande var jag inte i närheten av i år, även om jag såg en hel del bra film.
Jag tänkte dela med mig av lite tankar kring några av de filmer hann se. Bäst av dessa: Mamma är Gud, Stop The Pounding Heart och Pussy versus Putin.
Filth
En film om vedervädigt beteende, beroende och självförakt. Flera brittiska stjärnskådisar, som James McAvoy, Jim Broadbent, Jamie Bell och stjärnskottet Imogen Poots medverkar i filmen som var jobbig att se, men som vuxit på mig med tiden som gått sedan dess.
Mamma är Gud
En självbiografisk dokumentär novellfilm som till stora delar bygger på samtal mellan regissören och hennes mamma, som man förstår har gått igenom stora psykiska problem. En varm och vacker film som går direkt in i hjärtat.
Inside Llewin Davies
En film om att vara riktigt nära, men ändå ständigt förlora. Bröderna Coens nya handlar om en folksångare i Greenwich Village under tidiga 60-talet, en tid och en plats där Bob Dylans snart ska få sitt genombrott. Det är en finstämd och rolig film, som inte riktigt är i närheten av Coen-brödernas riktiga mästerverk.
The Zero Theroem
Filmen kretsar kring datorgeniet Qohen Leth, spelad av Christoph Waltz, som får i uppdrag att hitta bevisen för att det inte finns någon mening med livet. Sensmoralen går att sammanfatta med carpe diem. Typ. The Zero Theroem går i samma dystopiska anda som Gilliams tidigare filmer Brazil och De 12 apornas armé, men är inte riktigt lika bra.
Saving Mr Banks
Emma Thompson och Tom Hanks spelar huvudrollerna när Disney gör film om Disney. Handlingen kretsar kring författaren Pamela Travers liv och hur det gick till när hon lät Walt Disney göra film av hennes böcker om Mary Poppins. Historien om hur filmmogulen och författarinnan försöker komma överens vävs samman med Pamelas egna liv. Filmen har stora skådespelare även i biroller – till exempel Jason Schwartzman, Paul Giamatti och Colin Farrell – och känns påkostad. Det är ett småputtrigt och bitvis ganska roligt drama. Men känslan av att det är Disneys propaganda går inte att komma runt. Det känns hela tiden som att allt handlar om att ge en väldigt medveten och tillrättalagd bild av företaget och av Walt själv.
The Look of Love
Michael Winterbottoms nya film har ett liknande tema som 24 hour party people (som råkar vara en av mina absoluta favoritfilmer). Men istället för Manchesters popscen är det nu Londons strippklubbar som agerar kuliss. Steve Coogan spelar Paul Raymond, som gjorde sig en förmögenhet på lättklädda shower. Filmens verkliga huvudroll är dock dottern Debbie, fantastiskt spelad av Imogen Poots.
Teenage
En dokumentär om tonårskulturer innan det ens hette tonåring. Från början av 1900-talet till 50-talet. Spännande arkivbilder och nya perspektiv. Vissa riktiga aha-ögonblick, som sekvenserna om tidiga queer-kulturer och swingpjattarna i Nazityskland som fick sätta livet till på grund av sin stil.
Stop The Pounding Heart
En långsam och eftertänksam dokumentär om att växa upp. Handlingen utspelar sig i djupt konservativ miljö, den kretsar kring en väldigt religiös familj med ett getmejeri och grannfamiljen som pysslar med rodeo. Huvudperson är dottern i mejerifamiljen, och berättelsen växer till att handla om att slå sig fri, hitta sin plats i tillvaron, och kanske lite om kärlek. En finstämd och vacker film.
Puppy Love
Den första känslan är att det är en Fucking Åmål på franska. En intressant uppväxtskildring som tyvärr blir sämre mot slutet när en Lolita-story tar över.
Pussy versus Putin
En dokumentär, eller kanske snarare en debattfilm, om Pussy Riot och Ryssland. Filmen följer aktivistgruppen och punkbandet under tiden från genombrottet, till fängslandet. Oerhört spännande, intressant och skrämmande. Jag hoppas att SVT redan tablålagt denna film, som kanske är extra aktuell nu när världens blickar riktas mot ett Ryssland som verkar bestämt sig för en reaktionär väg som slår hårt mot demokratiaktivister.
Dallas Buyers Club
En favorit så här i galasäsongen, den är bland annat nominerad till sex Oscars och vann två Golden Globe. Det är lätt att förstå varför. Dramat är en klassisk Oscar-film, på gott och ont. Matthew McConaughey spelar en macho rodeoryttare som drabbas av aids och tvingas omvärdera hela sitt liv. Istället för att supa, knarka och knulla börjar han arbeta för bättre vård och mot de stora läkemedelsbolagen.