En räka som pratar. Roligare än så blev inte Håkan-filmen. Därför är ”Känn ingen sorg” mer av en parodi på än en hyllning av Håkan Hellströms Göteborg.
Aha. Nu förstår jag hur inbitna Spider-Man-fans kände sig när första filmatiseringen av serietidningen släpptes 2002. Och jag längtar redan efter upprättelsen som de tyckte sig få när ”The Amazing Spider-Man” kom tio år senare.
Skillnaden mellan dem och mig är i och för sig att de har fel. ”Spider–Man” VAR en bra film. Det är INTE ”Känn ingen sorg”. Men jag förstår ändå hur de mådde. För detta är ingen hyllning till Håkan. Det är en parodi.
Därför behöver jag en ny version nu. Gör om, gör rätt.
”Känn ingen sorg” försöker ju naturligtvis. Men i detta försök, att vara precis ALLT som en film om Håkan Hellström(s musik) BORDE vara, bockar filmen bara av ruta efter ruta av Håkan-referenser i en tragikomiskt rasande takt, med ett slutresultat som är fullkomligt förvirrande.
När Håkan sjunger ”Ramlar” så ramlar filmens hjälte. När Håkan sjunger ”Prinsessan Eva, i nylackerade skor”, så får vi se rollkaraktären Evas (förmodar jag, nylackerade) skor. (Eva har för övrigt skrivit ordet ”mord” i handen. Möjligtvis hade filmen kunnat ta Håkans text NÅGOT mer bokstavligt och i stället låtit henne skriva ett ord SOM ”mord” i handen? Föreslagsvis.. ”dråp”? Eller kanske.. ”bord”?)
Men det finns också en handling i filmen. En handling som gömmer sig bakom alla övertydliga referenser. En handling baserad på klichéer, stereotyper, ännu mer övertydlighet kryddat med en gnutta förutsägbarhet.
Därför är jag något förundrad över mottagandet som filmen fått. Det är idel fyror och femmor med några få undantag.
Att läsa hyllningsrecensionerna av ”Känn ingen sorg” är som att lyssna till en tonårsförälder som är oförmögen att förstå sitt barn. Rimligtvis borde denna oförmåga ha lett till filmens sågning men av någon anledning får det i stället motsatt effekt.
Anna Hellsten på Sydsvenskan skriver:
”Vad ett ungt, hängivet Håkan-fan tycker om den här sortens tolkning av sin idol har jag ingen aning om.”
Exakt.
”Men för oss som huvudsakligen lyssnat från ett artigt avstånd blir filmen både en introduktion och en smart, själfull inramning till hans musik…”
Vänta lite nu. ”Smart inramning”? Nej, jag tror ordet du söker är enkel eller parodisk kanske, men inte smart. Och ”själfull”? Nej, klichétyngd. Varsågod. Fortsätt:
”… – Hellströms filmiska texter sätts i en kontext som ger dem djup och färg…”
PAUS! Håkans texter får djup och färg? Eh, nej, de RÅNAS på det.
”… bokstavligen, då det Göteborg som syns i filmen förmodligen aldrig sett vackrare eller mer drömskt ut.”
…och poliskåren har aldrig framställts mer sanningsenligt än i Polisskolan.
Så här beskriver Aftonbladets Jan-Olov Andersson filmens huvudroll:
”Unge Pål är musikaliskt begåvad, tonerna kommer liksom bara till honom (väldigt häftigt skildrat i filmen)”.
Well, käre Aftonbladets Jan–Olov Andersson, tillåt mig att protestera något. Sättet det skildras på är nämligen att tonerna BOKSTAVLIGEN kommer till Pål i form av droppar från taket. De svävar sedan i luften framför honom och han kan då peta på dem.
Att denna effekt uppenbarligen skapats med hjälp av en dator är alltså tillräckligt för att du ska beskriva den som ”häftig”. Suck.
Men det finns två recensenter som hittat någon form av balans i sina omdömen. Faktum är att de nog träffar mitt i prick. Den ena är Erika Hallhagen på Svenska Dagbladet. Den andra Johan Wirfält i Expressen (som visserligen skrivit en kolumn snarare än en recension).
Wirfält är möjligtvis ett snäpp för hård i sitt omdöme även om jag är benägen att ge honom helt rätt. Men filmen har faktiskt några kvalitéer:
1. Musiken. Jag är inget stort fan av musikaler (med några få undantag) men med Håkan Hellströms låtar är det svårt att göra fel. Adam Lundgrens version av ”En midsommarnattsdröm” ÄR precis så förlösande som den avser vara.
2. Skämten. Några är pinsamt taffliga, men när en räka börjar prata med Pål går den överdrivna Göteborgsparodin varvet runt (jag skrattar inte så mycket åt skämtet, som åt att det över huvud taget finns med i filmen) och blir kul igen.
3. Freddie och Ebbot. Deras medverkan är den bästa sekunden av de två timmar som filmen varar. Missa inte den.
Listan på brister skulle dessvärre bli betydligt längre. Ett exempel ger SvD:s Erika Hallhagen, angående en av filmens karaktärer:
”Eva reduceras direkt till en kurva – en ögonfrans, en höft, en stjärt. Små ärr på hennes handleder ska hjälpa oss förstå att det finns något mer bakom den vackra fasaden, men kameran är mer intresserad av hennes genomskinliga underkläder.”
Ett annat är den genomgående buskishumorn. Visst kan den riktige Håkan Hellström utstråla en revyskimrande aura och möjligen gillar han gamla svenska komedier. Men han är egentligen mer Mr Bojangles än Nils Poppe (och förstår du inte den referensen så är det klart att du inte kommer förstå vad som är problemet med ”Känn ingen sorg”).
Filmen om Håkan Hellström kunde ju ha blivit så mycket bättre. Den kunde fått vara lika drabbande som hans musik. I stället för en fumlig Nils Poppe-karaktär kunde den, likt musikdokumentären ”2 steg från Håkan” som släpptes för två år sedan, ha placerat en ung kvinna, med problem som vuxenvärlden aldrig kan begripa, i huvudrollen.
Och när jag kommer att tänka på det så har den perfekta Håkan Hellström-filmen kanske redan gjorts? Den kom 1998 och heter ”Fucking Åmål”. Visserligen tonsatt med Broder Daniel i stället för Håkan, men det beror förmodligen på att han släppte sin debutskiva först två år senare.
”Känn ingen sorg” avslutas med ett citat från Håkans låtskatt, kanske det viktigaste:
”Men jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än”.
När det kommer till Håkan-filmer, hoppas jag verkligen att han har rätt.