Sveriges television har haft familjen Alfredson-tema de senaste dagarna. Utöver filmer regisserade av Hans, Daniel och Tomas Alfredson så visades en dokumentär om Hasse Alfredson och även ett samtal mellan de tre.
I ”Alfredson och söner” samlades regissörerna i en diskussion under ledning av Roger Wilson. När jag följde samtalet slogs jag av följande:
- Hasse Alfredson är en jävligt trevlig, mysig och skämtsam prick.
- Familjen Alfredson är samtliga väldigt duktiga filmmakare.
- Det verkar svårt att inleda och upprätthålla ett seriöst samtal i denna familj.
Inte för att samtalet bara var skratt och skämt rakt igenom, de tre herrarna diskuterar tvärtom mycket metodiskt sina karriärer och filmerna de gjort, som innehåller vissa samarbeten över generationsgränserna.
Men nästan varje tråd, oberoende av hur obetydlig eller intressant (oftast intressant) den är, mynnar i slutändan ut i ett skämt från den äldre Alfredson. Han kan inte låta bli att låta samtalet glida över i en rolig anekdot eller att avbryta diskussionen med en putslustighet.
I programmets format är detta ett mycket trivsamt karaktärsdrag, som hela tiden ger liv till diskussionen och skapar utrymme för att smärtfritt byta samtalsämne.
Men jag kan inte låta bli att fundera på hur trötta Hasse Alfredsons söner måste vara på denna egenskap hos sin far? Och jag undrar om det över huvud taget någonsin finns tillfälle att prata allvar med Hasse?
I början av samtalet mellan regissörerna ska de tre beskriva varandra. Tomas, som är den av de tre som ibland vill skapa en nerv i samtalet, försöker då förklara hur han tycker att hans far är som en vulkan, lugn på utsidan men mullrig inuti. ”Släpper ut många gaser?” kontrar då Hasse direkt.
Endast vid ett tillfälle i diskussionen uppstår en lite känslomässig stund. Daniel förklarar att Hasse aldrig egentligen uppmuntrat honom eller hans bror att arbeta inom filmbranschen. Hasse håller med och menar att: ”kanske borde jag peppat er mer. Kanske gjort som..”
Och nu, tänker jag, nu äntligen kommer en känslosam anekdot. Följande historia följer:
”Jag kommer ihåg att er syster Sofie sprang mycket och gjorde idrottsövningar. Så var det en kompis till henne som plötsligt blev allra bäst, inte bara på Lidingö utan vann någonting. Och då var det rubrik i Lidingö Tidning: Att det går så bra beror på att vår tränare pippar oss före varje lopp”…
Även i dokumentären ”Hasse Alfredson – ett porträtt” märks en viss ovillighet från Hasses sida att tala om de tyngre ämnena. När han konfronteras med frågan om hur det var att förlora sin son kommer liksom inget direkt svar. Till slut förklarar Hasse att det självklart var jättejobbigt, men hur livet måste gå vidare ändå.
I sommar fyller Hasse Alfredson 80 år och jag funderar på hur det känns att bli sådär gammal. Han får frågan om vad han tycker om dagens humor, en relevant fråga med tanke på att bakåtsträvare brukar skyllas för att vara de som skriker att det var bättre på Hasse & Tages tid.
Mer specifikt rör frågan hur han tycker det skämtas om svåra saker i dag: ”Ibland görs det lite, i min smak, för personförföljelseaktigt. Det tycker inte jag är så kul. Men”, tillägger han, ”man kan ju göra på många sätt”.
Man kan ju göra på många sätt. Det sammanfattar lite Hasses roll idag. En 80-åring, som varit en av de viktigaste personerna för svensk humor, har inte så mycket att säga till om längre. Man kan ju göra på många sätt. Det är dags att lämna över stafettpinnen så att säga. Man kan ju göra på många sätt.
Att bli äldre måste också föra tankarna till hur man vill bli ihågkommen. Jag tänker att det måste vara därför Hasse skämtar så om allt. Naturligtvis är han en rolig jävel, men nog skulle han kunna prata mer om allt jobbigt han varit med om, om all ångest han har, hur dåligt han mår ibland. Men varför skulle han göra det?
Då är det bättre att berätta den där historien om mustaschen och ”Grisjakten” en gång till. Trots att sönerna hört den 102 gånger. Den är en fantastisk avslutning på programmet, och på en enastående karriär.
Historien om mustaschen och ”Grisjakten” kan du höra både i programmet ”Alfredson och söner” och i dokumentären ”Hasse Alfredson – ett porträtt” som du hittar på SVT Play.
Väldigt fina filmer om åldrande och om arv, vad man lämnar efter. Jag slogs av hur Hasse beskrev sitt liv nu på äldre dar, hur han alltid varit kreativ och haft mycket på gång hela tiden, och hur han nu slutat skriva. Han har blivit för gammal för att skriva, kanske för att han inte behöver vara kreativ för att få in brödfödan, kanske för att han helt enkelt inte längre har kreativiteten i sig. Jag tyckte först att det var lite tragiskt, men Hasse verkade ändå nöjd med sin situation, det verkade inte som att han såg det som ett problem. Han skapar inte längre bara, det är något han lämnat bakom sig.