Recension: Black Swan

Det är något med Darren Aronofsky och hans relation till människokroppen. Requiem for a dream, The Wrestler och nu Black Swan, de är alla väldigt fysiska filmer. De är liksom kroppsliga, rent av köttiga. I Black Swan är det mycket knakande kotor, tåspetsar som böjs, armar som sträcks ut och vridna torsos. Man kan rent av känna filmen. Fotot är väldigt nära, ljudet likaså. Smärtan går rakt ut i biosalongen och som biobesökare går det inte att komma undan. Det gör ont.

Nina (spelad av en alldeles strålande Natalie Portman) är en ballerina, hon kämpar mot de andra ballerinorna i kompaniet för att få rollen som Svandrottningen i Svansjön. I uppsättningen ska samma ballerina spela både den vita oskuldsfulla svanen och den svarta hämningslösa svanen.

Nina är perfektionist, en duktig flicka. Hennes liv har byggts upp på kontroll, självkontroll, som går över gränsen till tvångsmässigt självskadebeteende. Dessutom bor hon tillsammans med en överbeskyddande mamma, tidigare själv en ballerina, något som inte direkt är bra för hennes kontrollbehov. Nina får så klart rollen som Svandrottningen, hon ska dansa både den svarta och vita svanen. Hon är perfekt som den vita svanen, hennes svårighet är att klara rollen som den svarta, hämningslösa och passionerade, svanen. Hon är för kylig och kontrollerad. ”Perfektion handlar inte alltid om kontroll, det handlar också om att släppa kontrollen”, säger regissören i filmen. Enter Lily, den svarta svanen personifierad. Lily (som spelas av Mila Kunis, strålande även hon) är avslappnad, hämningslös, sprallig och eldig. Men är hon även ute efter rollen som Svandrottning?

Ninas kamp för den perfekta rollprestationen, kampen för perfektion, leder till paranoia och vanföreställningar. Hon blir mer och mer galen. Lägg till detta en sliskig regissör som pressar Nina och tvivlar på hennes förmåga att klara rollen. Det är en stor psykisk påfrestning.

Black Swan påminner lite om The Shining, stämningen är lite samma som i Kubricks mästerverk, kameran följer ibland Nina på samma sätt som kameran följer Danny i The Shining, och i en scen kan man nästan höra Barbara Hershey (som spelar Ninas mamma) säga ”Heeeere’s Johnny!”.

Black Swan är tydlig i koderna, ibland övertydlig, rollerna är inte särskilt mångbottnade, Svansjön-historierna som går igenom filmerna är lite övertydligt, men allt det har ändå en poäng. Filmen vore passande för att analysera i en tidig uppgift i en grundkurs i filmvetenskap. Men framför allt är filmen spännande, gripande och läskig. Den är vacker, smärtsam och nästan perfekt.

Betyg: 4

 

Om Peter

Peter Östborg. Frilansjournalist och recensent. Västmanlänning som bor i Karlstad och ofta besöker Stockholm.