Way Out West 2011 är officiellt i gång! Efter första klubbkvällen går det att konstatera att festivalens ansvariga gjort en del för att förbättra upplevelsen i år.
Själv kunde jag till exempel hämta ut mitt armband redan i Stockholm och slapp kön som sträckte sig över hela perrongen vid Göteborgs centralstation. Armbandet är dessutom ett måste för ta sig in på klubbarna, vilket är tänkt att lätta på trycket något. I festivalens Iphone-app visas hur många besökare som befinner sig på de olika spelställena, det fungerar i ärlighetens namn sådär, men gav oss åtminstone ett bra hum i går kväll.
Metalldetektorn innanför dörrarna på Trädgår’n är väl närmast ett aber när så många kulturmarxister samlas under samma tak. När alla 2 500 släppts igenom säkerhetskontrollen är det dock svårt att njuta av musiken. Det är helt enkelt för trångt för att vi ska kunna få någon behållning av konserterna. På Radio Dept. är det helt packat och vi står mest och diskuterar när det är lämpligast att gå på toa för att slippa ännu en av alla köer (vi har redan börjat skönja den röda tråden).
En stämpel på armen ska ge oss gratis korv efter konsertkvällen och just nu lockar den mer än någon spelning. Det känns som att trycket lättar något när Radioavdelningen spelat färdigt, men vi håller oss ändå undan tills det är dags för sista bandet, Warpaint.
Även nu är det fullt på Trädgår’n men tillräckligt glest för att vi ska kunna smyga lite längre fram i publiken. Med bara ett anslag på sina instrument har bandet redan övertygat oss. I rökigt motljus låter de körsången eka i lokalen, dränkt i gitarrer och bas. Bakom trummorna sitter Stella Mozgawa och dundrar som ett åskväder. När det lättat och spelningen är över har vi glömt alla irritationsmoment från tidigare.
Om all festivalhets och trängsel kan sluta i något lika fint varje kväll så kommer detta bli ett Way Out West att minnas.