Way Out West 2013. Foto: Annika Berglund/Way Out West
Det är dags att lägga årets Way Out West till handlingarna. En av sommarens höjdpunkter är över och vi kan summera. En hel del var bra, och vissa saker var mindre bra.
Arons bästa:
1. Pissed Jeans. Den tveklöst märkligaste konsert jag varit på. Varför gick någon ur publiken naken över scen? Hur fick Pissed Jeans sångare ner hela sin skjorta i kalsongerna? Varför stod det plötsligt en säkerhetsvakt på scen och såg jättearg ut?
2. Giorgio Moroder. Förmodligen den största legendar som någonsin besökt Slottsskogen och Way Out West. Trots att han spelar mitt på dagen blir ingen besviken på 70-åringens skivsnurrande.
3. Sibille Attar. Vilken röst. Vilken artist. Vilken otur att jag inte hinner se hela spelningen. Men på Popaganda ska du få min odelade uppmärksamhet.
4. Håkan Hellström. Eftersom vi redan sett merparten av showen på tv, inklusive mellansnacket, så saknas nyhetens behag. Men det är stundtals magiskt ändå.
5. Grimes. Väldigt, väldigt tufft.
6. Alabama Shakes. Med facit i hand är detta nog fel tid och plats. Åtminstone fel tid. Med en så fantastisk skiva i bagaget hade Alabama Shakes gärna fått spela senare på kvällen.
7. Miguel. Några segare partier och några minuters mellansnack hade kunnat kapas bort. Men Miguel är verkligen något på spåren.
8. James Blake. I form av scenshow anstränger sig James Blake inte särskilt mycket. Ändå är dubstep-basarna det tyngsta under hela festivalen. De har en ren fysisk påverkan på kroppen.
9. Kendrick Lamar. Njuter på avstånd av en publik i extas.
10. Haim. Hamnar utanför tältet, men önskar att jag var inuti.
Arons sämsta:
1. Att Neil Youngs gitarrist klämde handen i en dörrjävel. Lika smärtsamt för alla inblandade.
2. Att jag missade Steve Mason. För full och på punk.
3. Att detta var tidernas sämsta Way Out West. Det är egentligen inte så farligt som det låter, eftersom Way Out West fortfarande är världens bästa festival. Men de har själva lagt ribban så högt att de inte kom i närheten av den i år.
Peters bästa:
1. Pissed Jeans. Det är inget snack om saken. Kan fortfarande komma på mig själv med att plötsligt skratta till, då har mina tankar vandrat iväg till fredagens underbara kaos på Park Lane. Läs mer här.
2. Grimes. Så charmig, så jävla cool. Läs mer här.
3. Giorgio Moroder. Visuellt har legendaren vissa likheter med den glade skivvändaren som blivit ett fenomen på Youtube. Men det finns en stor kvalitetsskillnad. Trots att det är mitt på blanka dagen är det toktrångt på dansgolvet. Giorgio dirigerar publiken tydligt och får oss att klappa med, sjunga när musiken tystnar och dansa.
4. Sibille Attar. Rösten, låtarna, glädjen, scennärvaron. Läs mer här.
5. Danny Brown. Det här var en av årets mest intressanta bokningar. Senare i år släpper rapparen sitt debutalbum och han kan mycket väl stå inför ett massivt genombrott. Hans charm och den avskalade scenshowen gör att spelningen i Linné-tältet känns intim och nära.
Bubblare: Maten och sällskapet. Egentligen borde väl det här vara överst på listan. Men en musikfestival måste ändå först och främst handla om musiken, så det får hamna här istället. Alltså, herregud så trevligt jag haft under de här dagarna. Det beror så klart främst på de människor jag träffat, men även arrangörerna har gjort sitt för att jag ska må bra. Nästan inga köer, stor variation på käket, bra öl- och matområden.
Peters sämsta:
1. Inställda spelningar. Det går inte att komma ifrån att detta på många sätt präglade årets festival. Självklart rent akut när en klämd hand tvingade Neil Young att blåsa av sin konsert med kort varsel. Men även i ett längre perspektiv. Azealia Banks var det jag såg mest fram emot att se, men hon meddelade tidigare att hon inte kunde komma till Göteborg. Det gjorde även Solange och The Roots.
2. Den svaga lineupen. Det har så klart en del med ovanstående punkt att göra, men faktum är att festivalen kändes mycket svagare än tidigare år.
3. Min egen karaktär och planeringsförmåga. Jag gjorde några dåliga val, som att följa med mina vänner ut från området så fort vi fick veta att Neil Young ställt in. Jag spenderade min torsdagskväll på en kinakrog och på Jazzhuset istället för att se Beach House.
Bubblare: Var fan var SJ-loungen?! Tidigare år har SJ:s serveringsområde varit den självklara samlingspunkten. Här har vi träffats för att diskutera spelningarna, synka planer och gå på hyfsat städade toaletter. Nu yrade vi runt och letade, förgäves. SJ-loungen fanns inte. Istället låg där ett snobbigt ölområde där folk drack IPA.