Okej, det är bara att inse det, festivalsommaren 2011 är över. Vi har ju för fan redan hunnit en bra bit in i september. Nu väntar nio månader av mörker och festivaltorka. Och det innebär också att det är dags att sammanfatta den här sommaren, en sommar som innehållit flera helt fantastiska konsertupplevelser.
Min festivalsommar har framför allt inneburit tre stora festivaler, Primavera Sound, Way Out West och Popaganda. Jag hoppas att jag kommer ha möjlighet att återuppleva den trippeln, det känns som att de tre festivalerna kompletterar varandra bra. Att åka på stor festival i Barcelona är exklusivt och annorlunda, Way Out West är juvelen i den svenska festivalkronan och Popaganda har verkligen funnit sin plats i festivalfloran.
Här är topp-10 sommarens bästa festivalkonserter:
1. Das Racist på Primavera Sound
Jag gamblade rejält. Jag gick ifrån en fantastisk spelning med Suicide, där de spelade hela sin klassiska debutskiva. Jag lämnade gubbarna för att se ett gäng hajpade rappare från Brooklyn som än så länge bara släppt två skivor på nätet. Det var dock en chansning som gav utdelning. Das Racist bjöd mig en galen festnatt, de fick mig att skratta och dansa. Det var helt enkelt precis allt det jag kunde hoppas på, och jag ångrade mig inte en sekund att jag lämnade Suicide för Das Racist.
2. Pulp på Primavera Sound
Pulp på Way Out West var bra. Men Pulps stora comebackspelning i slutet av maj var magisk. Luften vibrerade redan innan Jarvis höfter skapat vågor genom luften. När Jarvis, Candida och kompani väl stod på scenen exploderade det. När konserten var över var jag gråtande lycklig och svettig så att min poplugg låg slickad i pannan. Efteråt fanns en tomhet, jag längtade tillbaka till konserten, men samtidigt kändes det som att jag var en stor erfarenhet rikare. Jag hade sett ett hungrigt och dansant Pulp.
3. Fucked Up på Way Out West
Aron skriver om upplevelsen här. Fucked Up var ”förband” till Off! men i efterhand tänker jag oftare på kanadensarna än på hardcorelegenderna i Off!. Fucked Up gjorde mig blöt, både av eget svett och av andras svett. De gjorde mig mörbultad och trött i såväl huvud som kropp. Fucked Up var bästa konserten på Way Out West och sommarens tredje bästa konsert.
4. Prince på Way Out West
Det var sommarens stora konsertsnackis. Alla som var där hyllade konserten, alla som inte var där önskar att de var där. Det var en sån där kväll som kändes historisk redan när den pågick. Och då sprang jag ändå därifrån innan konserten tog slut.
5. Arcade Fire på Popaganda
Storslaget och magiskt. Ett av världens största indieband avslutade sommaren på bästa sätt.
6. Off! på Way Out West
Hardcorelegendarer som levererade ös så in i helvete. Tuffa gubbar. Att se Keith Morris från Circle Jerks och Black Flag var riktigt stort.
7. Henrik Berggren på Popaganda
Henrik Berggren är Henrik Berggren. Världens bästa Henrik Berggren.
8. Kanye West på Way Out West
Kanyes stora svulstiga överdrivna show väckte reaktioner. Vissa tyckte att det var uselt, att han borde vara mer ödmjuk och inte autotunesjunga om hur jobbigt han kan ha det, om hur han legat etta på en massa topplistor och att folk ändå kan säga att han blivit sämre. Jag älskade varje sekund. Det svulstiga, bristen på självinsikt, det är en stor del av Kanyes artisteri. På Way Out West i år lyste den delen igenom starkare än tidigare konserter jag sett med honom.
9. Jenny Wilson & Tensta Gospel Choir på Popaganda
De spelade i Linné-tältet på Way Out West två veckor tidigare. Den konserten missade jag då jag istället valde att se The Avett Brothers. Mina vänner som såg Jenny istället kom efteråt och vittnade om något fantastiskt. De var lyriska och studsade av glädje när de promenerade över festivalområdet. På Popaganda var det givet att jag inte skulle missa Jenny Wilson. Och Way Out West-ryktet stämde. Jenny Wilson och Tensta Gospel Choir var fantastiskt, jag ville inte att konserten skulle ta slut, och Jenny ville inte gå av scenen. Jenny Wilson live är så jäkla mycket bättre med än utan Tensta Gospel Choir.
10. Jonathan Johansson på Way Out West
Jag satte mig i Annedalskyrkan och fick samtidigt rapporter om att Prince kommit upp på scenen ännu en gång, att han vägrade ge sig och att Kanye West plötsligt dykt upp tillsammans med prinsen. Jag blev besviken på mig själv att jag valde bort det för en Jonathan Johansson jag sett flera gånger tidigare. Besvikelsen försvann dock så fort konserten började. Jonathan spelade låtarna från sin kommande skiva, låtar som precis hunnit bli färdiga till konserten. Det var starkt och lovar gott inför skivan som ska släppas i höst.
Nära att komma med på listan: Fleet Foxes, Belle & Sebastian och Animal Collective på Primavera Sound. Den sistnämnda kanske hade kunnat ta sig in på listan om jag bara orkat stanna kvar och se hela, men efter halva konserten, när klockan var mer morgon än kväll, var jag fruktansvärt sömnig och valde därför att ta mig mot sängen.
Annat som jag lärt mig under sommaren är att Packmopedsturnén är ett väldigt trevligt arrangemang. Men eftersom det är svårt att bedöma det evenemanget som på samma sätt som andra festivaler finns den inte med på listan. Om det varit en normal festivalkonsert hade den hamnat högt upp på listan, men nu är det ju mer en helkväll i två akter i sällskap med ett gäng sköna artister än en konsert av vanligt slag. Dock, det var underbart trevligt! Har ni vägarna förbi Värmland nästa sommar, boka in ett besök på Packmopedsturnén. Eller ta er vägarna förbi Värmland enkom för att se Packmopedsturnén vetja!