Bob Mould har en karriär som gått från total briljans i Hüsker Dü, till bra rock i Sugar, och till ganska trist bredbent collagerock som soloartist.
Konserten följer den utvecklingen, men tvärtom. Det är segt och trist i början, blir bättre med Sugar-låtarna och avslutas fantastiskt när han spelar Hüsker Dü-låtar.
