Jag är sjuk och nykter på Primavera Sound. Jag har ont i halsen och fryser. Något helt annat än vad jag hade föreställt mig när jag gick ombord på planet till Barcelona.
Det blåser så in i helvetes jävla kallt från havet. Det blåser liksom in till benpiporna. Sedan någon timme tillbaka har jag dessutom skilts från mitt sällskap och är därmed alldeles ensam på denna gudsförgätna plats.
Ensam och kall.
45 minuter senare är jag alldeles varm i både kropp och själ.
Skälet? Varken de vandrande ölkossorna som promenerar över hela festivalområdet eller Jack Daniels-barerna som placerats ut med jämna mellanrum. Nej, skälet är musikvärldens just nu skäggigaste artist: Matthew E. White.
Musiken han, tillsammans med sitt lika skäggiga band, bjuder på beskrivs lämpligast som en perfekt blandning av The Band, Elvis Presleys ”From Elvis in Memphis”-gospel och Canned Heat.
Solen har inte värmt särskilt mycket i dag, men samtidigt som den går ner går temperaturen upp, när Matthew E. White sveper in oss i sitt varma skäggtäcke.
När han mot slutet av konserten mässar att ”Jesus Christ, is our lord, Jesus Christ, he is your friend”, tror jag för ett ögonblick att scenen ska lossa från Kataloniens kust, flyta ut i Medelhavet och sakta stiga upp mot himlen.
I stället vandrar jag själv iväg som på moln efteråt.
