För närvarande undervisar jag en klass underbara ettor i lyrik. Nästa vecka går vi in på Göran Palm, och då kommer de även att få skriva korta dikter för eget roder.
Jag fick recitera en av Göran Palms dikter alldeles nyss till en bekant, som förfasade sig över att somliga aldrig får möjlighet att se havet. Så här går den:
Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren.
På bara sex rader rymmer den x antal oskrivna avhandlingar om relationen verklighet-fiktion, om diktens roll och uppgift. Kanske är den en trött kommentar till poetiken med minutiös verklighetsavbildning som ideal, kanske är den en hyllning till densamma. Hur som helst har Göran Palm skapat en ypperligt vacker liten sak, som dessutom är lätt att memorera och sedermera imponera med.
Dagens låt dedikeras till mina ettor, till Göran Palm, till konsten och till havet. Egentligen valde jag ut Sebadohs ”Ocean” (Youtube), men eftersom den inte fanns på Spotify och jag inte orkade radera det här för att skriva ett nytt inlägg, får ni istället lyssna på Sun Kil Moon - ”Ocean Breathes Salty”. Håll till godo.