I tredje delen av Michael Bays Transformers-äventyr uppdagas ett kraschlandat rymdskepp på månens baksida. Det kommer från planeten Cybertron och vraket har funnits där sedan 1961. Bara ett fåtal personer har känt till det, bland annat de astronauter som besökte månen åtta år senare.
Skeppet innehåller en rymdbrygga, en sorts teleport, som om den används på fel sätt kan äventyra hela jordens existens.
Samtidigt kämpar stackars Sam Witwicky (Shia LaBeouf) för att skaffa sig ett jobb. Att han räddat världen två gånger om och fått medalj av Barack Obama verkar inte imponera på någon. Men som vanligt dras han till slut in i den strid där autobots och människor tvingas försvara vår planet från decepticons i ett ödelagt Chicago.
Att mycket inspiration till actionsekvenserna i ”Transformers 3″ kommer från Matrix-sagan är uppenbart. En jakt i högt tempo längs motorvägen urartar i en kavalkad av explosioner och voltande bilar, precis som i ”Matrix Reloaded”. Och när decepticons patrullerar luftrummet efter att ha demolerat hela Chicago är det som hämtat ur ”Matrix Revolutions”.
Skillnaden är att ”Transformers 3″ är popcorn-versionen av dessa filmer. Actionsekvenserna blandas upp med komedi och inte gravallvarlig IT-mytologi.
Detta gör på inget sätt Michael Bays film sämre än Matrix – tvärtom. Det hela är långt mer underhållande än Wachowski-brödernas trilogi (åtminstone än de två sista delarna).
Inte minst Shia Labeouf får briljera med komisk tajming och skärpa, höjdpunkten är hans svartsjuka gapskratt åt flickvännens nya chef Dylan Gould (Patrick Dempsey). Men även Frances McDormand, John Malkovich, John Turturro och Ken Jeong underhåller.
Visst lider filmen av en ganska klichésprängd alibihandling, bristande genusanalys och ohämmat överspel, det är fortfarande Michael Bay som regisserat. Det är stundtals lika svårt att förstå (eller bry sig om) vad som händer som i en Pirates of the Caribbean-film. Men actionsekvenserna och en stor del av skämten roar. Att kalla det något annat än underhållande vore en lögn.
