70-talsbrun spionthriller där hornbågad och pensionerad MI6-agent (Gary Oldman) i kändistät ensemble tvingas söka mullvaden bland sina närmsta, före detta kollegor. Långsamt och metodiskt, men framförallt långsamt, bearbetar sig Oldman genom förhör och bevisinsamling, mot gåtans lösning i en något för utdragen (och sa jag långsam?) berättelse.
Jag har inte sett referensen, men är nästan säker på att även någon annan måste ha påpekat likheten med Spielbergs lika 70-talsbruna, och långsamma, thriller ”München”. Där fick Ciarán Hinds ett visst genombrott, i ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” säger han inte mycket alls.
Filmens stora behållning, utöver Hoyte van Hoytemas foto och musiken, är just Gary Oldman, skådespelarnas kameleont, som helt obehindrat låter sig förvandlas till de roller han gestaltar. Karaktären George Smiley och dennes relation till filmens osynlige antagonist, Karla, är den spänning som genomsyrar och bär hela filmen, trots att de två över huvud taget aldrig möts. Oldman förhöjer denna spänning ett antal snäpp genom att inte ens så mycket som höja rösten. Så när han väl gör det, i filmens upplösning, får det precis önskad effekt.
SÅ långsam var den väl ändå inte? Okej, första halvtimmen gick inte i så snabbt, men sen blev den ju lite rafflande. Du är lite väl hård tycker jag nog.
Den var lika långsam som du var på att kommentera det här inlägget.
Men jag är inte ett dugg hård. Den får tre av fem Desmond. Den är bra. Rafflande var den verkligen inte. Den bjöd inte på mycket spänning eller vändningar. I stället är den ju en stilistisk uppvisning. I form skulle den få en femma.
Men i själva formen ligger också långsamheten. Den är alltså medvetet långsam, den är medvetet lika grå som Gary Oldmans hår. Den är följaktligen fruktansvärt snygg och välgjord men också ganska tråkig. En trea.