Återigen en händelserik vecka! Det är svårt att hinna med. Det gäller att ligga i. Och det är här ni ska börja.
1. Netflix-serien ”House of Cards” släpptes alltså redan förra veckan men det är först nu som de flesta (överdrift, men GANSKA många) hunnit se klart säsong 1. Så även jag. Det är 13 avsnitt av otroligt hög kvalitet signerat bland andra David Fincher. Manus, regi, produktion, skådespeleri, allt är tipptopp och ett starkt skäl att skaffa Netflix-abonnemang. En fullträff helt enkelt.
Vad är det då som gör att serien inte håller ”The Wire”-klass? Jo, kanske saknas de där riktiga topparna, de där ögonblicken eller avsnitten som gör att vi fullkomligt trillar av stolen eller bara sitter och skakar på huvudet. Det är ett tätt thrillerbygge, men utan de käftsmockor som genrens kanon levererar.
2. Dokumentären ”TPB AFK: The Pirate Bay – Away From Keyboard” hade premiär och var både bra och dålig. Den ger en fascinerande inblick i de tre piraternas vardag under den nu berömda rättegången. Det handlar till stor del om att resa till Laos, supa, knarka och prata strunt. Filmen har visserligen sina brister men att den rätt så oförfalskat visar hur pass osympatiska Gottfrid Svartholm Warg, Fredrik Neij och till viss del Peter Sunde tycks vara, är inte en av dem.
De lever självklart under stor press, vilket märks, hur mycket de än försöker dölja det själva. Med facit i hand ger det en extra tragisk dimension till filmen att få höra hur pass säkra de tre åtalade är på sin sak, och hur pass lätt de verkar ta på rättegången och åklagarnas frågor. Denna attityd har givetvis bidragit till deras hjältestatus bland unga nätanvändare, men attityden är också en konsekvens av samma hjältestatus.
”Jag vill inte vara en martyr”, uttrycker en av dem vid något tillfälle i filmen. Ändå beter de sig precis som sådana. Det är både väldigt fånigt, och samtidigt väldigt mänskligt.
En av filmens största brister är avsaknaden av historisk kontext. Händelserna ligger fortfarande så nära i minnet att vi som följt dem kan återskapa kontexten själva. Men det hade nog hjälpt filmen att delge omvärldens syn på rättegången på ett tydligare sätt. Här får vi bara höra partsinlagor och den första domen är i filmens universum långtifrån lika obegriplig som den framstod för en hel generation när det begav sig.
3. ”New Girl” är tydligen tillbaka vilket jag förstod först i veckan. Jag såg raskt de fem avsnitt som sänts sedan juluppehållet. Ni som inte hunnit se dem ännu kan ju bläddra vidare nu eftersom jag kommer att avslöja hur BESVIKEN jag är på att Jess och Nick slutligen kysste varandra. Jag är väldigt mycket EMOT denna utveckling även om jag naturligtvis förstår hur OUNDVIKLIG den är. Vi har vetat detta från första början, och när det väl hände lyckades serieskaparna väva in det på ett jättefint sätt. Men jag BRYR mig inte. Låt detta vara överspelat nu. SNÄLLA.
4. ”Girls”. Jag tycker verkligen det är helt ointressant att börja prata om en serie som är halvvägs in på andra säsongen bara för att den slutligen börjar visas på svensk television. Jag hoppades att vi hade kommit så mycket längre vid det här laget. Men eftersom många fortfarande inte förstått storheten med ”Girls” är det väl bra att påpeka att ni inte har någon ursäkt längre, sedan SVT börjat visa serien.
5. När ”Communtiy” kom tillbaka var det utan Dan Harmon som showrunner. ”Ingen skillnad”, menar vissa. ”Fullkomligt värdelöst”, menar andra. Jag sällar mig till den andra kategorin. Känslan var ungefär den samma som när Aaron Sorkin lämnade ”Vita huset”. Det är något som försvunnit. Det är liksom bara taffligt, pinsamt och en blek kopia av vad serien brukade vara.
Givetvis kan serien hämta upp sig, precis som ”Vita huset” gjorde efter ett gäng avsnitt (även om det aldrig blev lika bra som det en gång varit). Men just nu känns det bara väldigt ointressant.
6. ”Allt faller” tog slut. Efter att ha lyssna på Jonas Gardells intervju i Värvet såg jag resterande avsnitt av ”Allt faller” med lite andra ögon. Både Gardell och Schyffert har uttalat sig mycket i media om hur de inte vet vad serien är, om den är rolig eller tragisk, bra eller dålig. Men den är vad den är, skulle jag säga, varken mer eller mindre. Vissa delar fungerade, andra inte.
Det är ambitiöst att försöka skapa en svensk ”Louie”, även om Jonas Gardell har lyckats styra skeppet i en något annorlunda riktning. Och bäst var väl ändå gästinhoppen som avlöste varandra: Johan Widerberg, David Batra, Fredrik Wikingsson, Jan Rippe, Börje Ahlstedt, Marcus Birro, med flera. Alla var de där för att driva med sig själva, precis som huvudrollsinnehavarna, och de gjorde det lika förträffligt hela bunten.
7. Det kom massa fina skivor från artister som The Embassy, Yast, Foxygen, Unknown Mortal Orchestra, Jim James och Ossler. I ärlighetens namn vet jag faktiskt inte om allt kom den här veckan, men det gör ju inte behovet av lyssna på det snarast mindre. Snarare större.
8. Kristofer Andersson släppte sin bok ”DIY” om att ”göra det själv”, men jag har inte läst den än. Det är dock ganska viktigt, så notera det är ni snälla.
9. Så var det ju premiär av ”Hissen”, vilket inte är jätteviktigt egentligen. Premiären var inte så himla bra helt enkelt. Så den kan ni hoppa över om ni vill.
10. Jenny Seth bjöd in Lisa Milberg till premiären av podcasten ”Jenny & Vänner”. Jag lyssnar på den först i skrivande stund och har därför inte så mycket att säga om den. Men det är lite bra musik och lite samtal. Ett trevligt avslut på veckan bara.
Ta det lugnt.