Hjalmar Bergman är en av Sveriges största författare genom tiderna, och anses av många vara den svenska romanens fader. Till hans mest berömda verk hör Markurells i Wadköping, En döds memoarer och pjäsen Swedenhielms.
Bergman dog 1931, vilket innebär att han har varit död i mer än 70 år. Därför gäller inte längre upphovsrätten hans verk.
Här på Desmond kommer vi att göra en kulturgärning genom att ladda upp några avskrifter av noveller, sagor och andra texter han skrev under sin livstid.
Först ut är novellen Crimen Læsæ – –, som första gången publicerades i veckotidningen Hvar 8 Dag, nr 2, årg. 17 (10/10 1915).
Mycket nöje.
Crimen Læsæ – –
I byn Grand Brin, som visst ligger någonstans i Frankrike, levde och lever väl ännu, ifall han inte dött, en viss Bavardot, skollärare till yrket och en riktigt präktig karl, om man inte vill tro dem, som kallade honom skälm. Hans hår var eldrött, vilket där på trakten anses tyda på en stridig och förarglig karaktär. Vidare hade han uppnäsa och klumpfot. Madame Bavardot var egentligen inte vackrare hon, och barnen blevo därefter. Så mycken fulhet förenad inom en familj väckte ett visst uppseende i Grand Brin, där infödingarna utmärka sig för regelbunden skönhet. Dessutom var Bavardot i trots av sitt namn mycket tystlåten, en egenskap som varje sann Grand Brinsbo finner synnerligen misstänkt. Den stackars Bavardot hade alltså alla förutsättningar för att bliva en utstött och en särling, misstrodd och föraktad av sina medborgare.
Man tycker, att mr Bavardot borde ha varit mer än nöjd med det pinsamma uppseende, som hans peruk, hans näsa, hans klumpfot och hans tystlåtenhet väckte. Men så var ingalunda förhållandet. Bavardot försummade intet tillfälle att stöta sina medborgare för huvudet. Han var förfärligt egenkär, och hans egenkärlek var av besynnerligt slag. Han var en riktig Herostrat. Ingenting fröjdade honom så, som när gott folk pekade finger och mer än halvhögt viskade: Se där går den otäckingen Bavardot! Då var han i sitt esse.
När därför Grand Brinsborna börjat vänja sig vid hans yttre, ansåg han tiden vara inne att på annat sätt väcka deras uppmärksamhet. Hans första åtgärd var att smäda religionen. I Grand Brin är det ganska vanligt, att man smädar religionen, man smädar överhuvudtaget allting. Desto tydligare vittnar det om Bavardots begåvning, att hans smädelser lyckades väcka en storm av ovilja. Fromma mödrar togo sina barn ur skolan, fromma fäder spottade på ett utmanande sätt efter Bavardot, fromma gossar och kanske även sådana, som inte voro så fromma, spände efter mörkrets inbrott rep över mr Bavardots väg och bragte härigenom hans stackars näsa att antaga ännu underligare form. Ja, det gick så långt, att herr kyrkoherden begärde Bavardots huvud på ett fat eller – modernare uttryckt – hans avsättning. Kyrkoherden i Grand Brin är en inflytelserik person, han spelar varje afton bezique med mairen och biktar dessutom mairens hustru. Det såg alltså hotande ut för stackars Bavardot, han skulle mista sin plats, och de rödhåriga små Bavardotbarnen skulle säkerligen förgäves tigga sitt bröd på gatan.
Men hela den väldiga klerikala stormen bröts obevekligt mot mairens, mr Grossames orubbliga pliktkänsla. Han sade:
– Mina vänner, ni glömma, att den moderna staten styres av Rättvisan och Förnuftet. Nu vill jag inte påstå, att Bavardot har rätt och ännu mindre att han är förnuftig. Men Rättvisan fordrar, att man respekterar alla åsikter, även de oförnuftigaste. Och jag kommer därför att hålla lagens arm skyddande över den otäckingen Bavardot.
Härmed måste herr kyrkoherden och de fromma låta sig nöja och så småningom lade sig stormen. Madame Bavardot blev visserligen då och då förolämpad av grannfruarna, och de rödhåriga små blödde näsblod oftare än vad naturligt och nyttigt är i den åldern. Men mr Bavardot själv sjönk snart tillbaka i en obemärkthet, som kändes förödmjukande. Och under flera år grubblade han förgäves över något medel att förbättra sin sorgliga ställning.
Äntligen fann han detta medel. Radikala Klubben i Grand Brin håller varje år ett möte nere vid ån, just där gummorna i vardagslag brukar klappa kläder. Platsen är särdeles behaglig på grund av sin frodiga grönska, sina lummiga träd och sitt klapphus, som ger ett praktigt skydd för de i dessa trakter ofta förekommande åskregnen. Om Europas monarker och ledande statsmän velat bekväma sig till att någon gång besöka klapphuset i Grand Brin, skulle denna världsdel vara lyckligare, än vad nu tyvärr är fallet. Man ska bara inte tro, att Grand Brins radikaler äro några ättlingar av Marat och Robespierre. Långt därifrån! Det är hyggligt och sansat folk, som har råd att äta vitt bröd och att skölja ned det med en mild druva. Sanningen att säga konsumeras mer bröd och vin än idéer vid dessa årsmöten. Och det vildaste beslut, som fattats inom klapphusets väggar, gick ut på, att alla människor borde kalla varandra du rätt och slätt. För vinnande av tid och utbredande av allmänt broderskap. Det vildaste, ja – intill den betydelsefulla dag, då maître Bavardot begärde ordet.
Bavardot hade infunnit sig med hustru och barn, som seden var, men utan matsäckskorg och väckte redan härigenom ett visst uppseende. Ack, han släpade inte med sig en matsäckskorg, han släpade med sig ett helt lass av de djärvaste idéer, ett fräsande tankefyrverkeri, som skulle alldeles förbluffa Grand Brins radikaler. Herrarna hade redan slutat diskutera, damerna hade redan dukat fram bröd och vin, barnen hade redan börjat dansa på ängen, då denna lömska människa begärde ordet. Hans tal togs icke till protokollet, vilket ur sanningens men ej ur moralens synpunkt bör beklagas. Det var ett tal, späckat av den renaste kommunism och så radikalt att Grand Brins klapphus skakades i sina grundvalar. Han påbjöd fullständig egendomsgemenskap och pekande med sina långa fingrar på de vita, läckra bröden och de röda vinflaskorna ropade han:
– Detta är varken ditt eller mitt, det är vårt. Vi äro alla bröder och systrar.
Fräckheten i detta förslag framstod desto tydligare, när man betänkte, att madame Bavardot icke medfört så mycket som ett saltkorn till festen. Och bröder och systrar? Javisst, Radikala Klubbens medlemmar voro förvisso bröder och systrar. Men bror och syster med en rödhårig skollärare, som smädat religionen och haltade och som på tre år inte erlagt medlemsavgiften? Nej, aldrig! Kör ut honom! Doppa honom i ån! Häng honom att torka i apeln!
Det är antagligt, att Bavardot mitt i detta tumult erfor en berusande lyckokänsla. Hur skulle man efter detta kunna gå förbi honom på gatan utan att peka finger? Nu var hans rykte så grundfast murat att år och årtionden förgäves skulle gnaga på hans storhet. I sin iver att fullborda segern svängde han oförtrutet kommunismens storslägga, ropande:
– Och inte blott bröd och vin skola vi dela som bröder. Nej, allt är gemensamt. Hus och hem, hustrur och barn –
Pang! Det var för grovt. Grand Brins radikaler betraktade varandra med uppskärrade ögon, kippande efter andan. Han var då riktigt tokig, stackars Bavardot? Bröd och vin, låt så vara. Barnen – nå gubevars, en retorisk blomma – barnen äro landets framtid – allas vårt gemensamma framtidshopp. Men – men hustrurna? Va befalls? Han har då förlorat det lilla förstånd han ägde? Stackars karl!
Tumultet efterföljdes av en medlidsam tystnad. Inga hotande nävar längre, endast beklagande axelryckningar. Presidenten höjde just klubban för att med en allvarlig fast mild protest avsluta mötet. Då begav det sig, att en ung notarie, en skälm som hade räven bak örat och mycken munterhet i kroppen, blev varse madame Bavardot. Och genast slog det honom, att här gavs tillfälle till ett ypperligt skämt. Med allvarlig min trädde han fram till den arma madame Bavardot, den hiskligt fula madame Bavardot, lyfte sin pince-nez och betraktade henne länge och noga. Och vändande sig till Bavardot sade han med ett oefterhärmligt sorgset uttryck i rösten:
– Nej tack, käre Bavardot.
Vilket skratt, vilket jubel bland herrarna! Vilka förlägna och förtjusta fnissningar från damerna! Å, vad han var kvick, den där notarien! Och vad hon var ful, den arma, arma madame Bavardot! Han skulle minsann vinna på bytet, skolmästaren. Undra på, att den där otäckingen var kommunist!
Maître Bavardot hade vunnit och förlorat. Han hade vunnit ryktbarhet men inte av det storvulna slaget. Han blev varken bränd eller arkebuserad, han blev utskrattad. Vart han gick och vart han kom möttes han av den där försmädliga frasen. Gatpojkarna skreko ut den för alla vindar, herrarna viskade den över likörglasen, småflickorna fnittrade fram den mellan fingrarna.
– Nej tack, käre Bavardot.
Och under tre veckors tid var Bavardot så nära som det bara var honom möjligt att önska sig en obemärkt plats i samhället, ett okänt namn.
Då tog saken plötsligt en allvarlig vändning. Mairen, herr Grossame, fann skäligt att inskrida. Ty om det å ena sidan är sant, att staten styres av Rättvisan och Förnuftet, så är det å andra sidan lika sant att sagda stat vilar på sedlig grundval. En plikttrogen maire och en maire, som till på köpet är lyckligt gift, har ovillkorlig skyldighet att skydda de goda sederna. Men dessa goda seder hade maître Bavardot på det skamligaste angripit och därför borde han avsättas.
Ett förfärligt öde hängde således över mr Bavardots huvud med den påföljd, att sagda huvud lyftes stoltare än förr. Den ellande röda peruken formligen skrek efter en martyrkrona.
Arme Bavardot, dömd att ständigt besvikas! Knappt hade herrarna i Radikala Klubben fått nys om mairens beslut förrän de i sin tur inskredo, verksamt men i största hemlighet. Vad behagas, herr maire, skall en talare i vår klubb offentligen bestraffas? Låt vara att han pratade smörja – vem dristar förbjuda oss att prata vad vi vill? Skall vår hedervärda klubb prickas! Betänk, herr maire, att valen äro nära och att vi förfoga över många, många dussin fullgoda och upplysta valmän.
En plikttrogen maire måste betänka åtskilligt här i världen, och särskilt måste valen göra honom betänksam. Mr Grossame föreslog en kompromiss. Han lovade att ingenting företaga mot Bavardot ifall den beklagliga skandalen kunde begravas i tystnad. Glömmas.
Arme Bavardot! Vad kan icke en klubb uträtta? Vad förmår icke en plikttrogen maire, som tillpåköpet har en förtjusande hustru? Skandalen begrovs i tystnad, gömdes och glömdes. Två månader efter klapphus-mötet fanns det ingen i Grand Brin, som förstod meningen i de där skämtsamma orden: Nej tack, käre Bavardot. Madame vågade åter gå till torget och till mässan. Grannfruarna bemötte henne nästan med aktning, åtminstone med liknöjdhet. De rödhåriga små njöto ett ovanligt lugn och blödde de någon gång näsblod så skedde det för egen räkning och inte därför att de voro barn av en ryktbar fader.
Grand Brin hade tydligen föresatt sig att inte släppa Bavardot ett tuppfjät fram på vägen mot ära och berömmelse. Aldrig hade en karl ärligare eftersträvat och envisare förvägrats martyrens krona. Aldrig har en rödhårig, uppnäst, haltande karl gått så opåaktad över Grand Brins torg. Aldrig har en rabulist och gudsförsmädare rönt så mycken tolerance.
Till en början tappade han icke modet. Hans uppfinningsrikedom var ganska stor och skulle ha förskaffat ett dussin av Fortuna mera benådade människor äran av en evig skam. – Vem i dessa nejder minns icke det rabalder han ställde till med på socialisternas kongress? Alla minns det, men ingen talar därom. Skandalen begrovs i förlåtande tystnad. – Bavardot? Har inte hört det namnet. Jaså, skolläraren Bavardot, en beskedlig karl –
– En beskedlig karl!
– Främling, fråga mr Grossame, mairen, hur han i sin by kan tåla en skollärare, som förnekar själva mairen för att inte tala om staten, om Rättvisan och Förnuftet.
Mr Grossame skall svara:
– Vem menar ni? Vår beskedlige Bavardot? Åh, det är en präktig människa –
– En präktig människa! Efter tio års ansträngningar minns man honom som en beskedlig, präktig människa eller minns honom inte alls.
Så långt hade det gått, att denne Bavardot kunde företaga sig ungefär vad som helst utan att väcka den ringaste uppmärksamhet. Om på Café de la Paix ett marmorbord vältes och en ursinnig röst hävde fram de värsta otidigheter mot gud och människor, behövdes det endast en viskning: Bavardot, för att hela uppträdet skulle få passera som den oskyldigaste lilla krogepisod. Om en ruskig och ostädad person trängde sig in på den lysande fjortonde-juli-balen, vem fäste väl den ringaste uppmärksamhet vid det störande uppträdet? Åh, det är bara Bavardot. Låt honom vara. Han går snart sin väg. Det är ingenting att fästa sig vid. Mr Bavardot befann sig i själva verket i den på sitt sätt lyckliga belägenheten att kunna företaga vad som helst utan att behöva frukta något obehagligt inskridande av stat eller kyrka eller ens av gatpojkarna. Han kunde ha rånat på öppen gata utan att komma i aftontidningarna. Han kunde ha tänt eld på stan och endast fått axelryckningar till straff.
Och för mr Bavardot var detta fullständiga förbiseende säkerligen det grymmaste bland straff. Hans olycka blev honom för tung, han kunde icke bära den. Han förföll. Han sjönk till den grad i sin egen aktning, att han slutligen ansåg sig själv för en komplett nolla. Tillpåköpet grånade hans hår, förlorade sin ilskna, skrikande färg. Och näsan pekade inte längre mot skyn på samma djärva, utmanande sätt, i det pussiga, hopskrynklade ansiktet såg den helt beskedlig ut. Inte ens klumpfoten väckte längre någon uppmärksamhet, kanske mest därför att dess ägare numera haltade på båda fötter, när han absintdrucken och slö ragglade från krogen.
Mr Bavardot hade onekligen vunnit ett sorts martyrium fast inte av det storvulna slaget.
Dock, hans stund skulle komma. Han skulle tillvinna sig samtliga sina medborgares uppmärksamhet, han skulle försätta hela byn i tumult. Han skulle begå ett sådant brott att varken Rättvisa eller Förnuft eller hänsyn till valmännen eller rädslan för skandal kunde beröva honom äran av en evinnerlig skam.
Och till denna härlighet förhjälptes han – vem kunde väl tro det? – av kriget.
Kriget bröt ut. Hade mr Bavardot under de sista åren rönt lika mycket uppmärksamhet som en herrelös hund, en katt, en kråka, en mus, så medförde kriget till en början ingen annan förändring härutinnan än möjligen den, att han numera icke rönte någon uppmärksamhet alls. En tapp hö var mera värd än mr Bavardot, ett kärleksbrev stämplat i Berlin väckte större avsky än den där snuskige och förfallne kraken. Han väckte ingenting alls, han var det fullständiga intet.
Och dock, nu, just nu stundade upprättelsens dag. Nu, just nu skulle mr Bavardot visa, att en rödhårig, uppnäst och med klumpfot försedd människa är den avskyvärdaste, farligaste bov, som Gud skapat. En skurk som kan försätta en hel stor by i vildaste tumult.
Det hände en fredagsmorgon. Det började i norra hörnet av torget, inte långt från krogen alldeles under gaslyktan. Hur det började vet ännu ingen människa, fast mycket har skrivits därom och ännu mera talats. Det uppstod inom en sluten krets av gatpojkar och vad som först trängde ut till vidare kretsar var det förskräckliga ropet:
– Häng honom i lyktan! Häng honom i lyktan!
Inom fem minuter hade gatpojkarna förstärkts med ett halvt hundrade kroggäster, vartill kom ett hundrade gummor från torget. Ropen: Till lyktan! Till lyktan! växte med varje sekund i styrka. Och från alla byns kanter strömmade gott folk till, alla hus tömdes, alla butiker stodo tomma, alla åldrar, kön, klasser och partier samlades på Grand Brins torg, samlades kring lyktan. Och vid lyktan stod mr Bavardot, mr Bavardot som för första och väl också sista gången lyckats samla alla medborgares intresse kring sin värda person.
Det var nämligen mr Bavardot man ville hänga.
Så fullständigt skulle likväl icke hans martyrium bliva. Mairen Grossame ingrep i spetsen för hela polisstyrkan och lyckades med otrolig möda föra honom oskadd till häktet. Här vidtogo nu långa och omständliga förhör och sanningen kom slutligen i dagen.
Samma kväll kunde aftontidningen med feta stilar och stor tillfredsställelse berätta att den ohyggliga rödluvan, uppnäsan, klumpfoten, rabulisten, alla medborgares avsky mr Bavardot dömts till fängelse. – Även denna gång fanns det väl folk, som helst sett att man nedtystat skandalen. Men Grossame var obeveklig.
Han sade:
– Varken Rättvisa eller Förnuft eller hänsyn till valmännen betyda här det allra ringaste. Här står högre intressen på spel.
Vad var det då som till sist förskaffade den otäckingen Bavardot en herostratisk ryktbarhet? Vilken avgrundstanke hade kläckts i denna absintomtöcknade hjärna? Med vilket gift hade han sökt förgifta folket?
Ack! Man får kanske hoppas att han själv icke fattade innebörden av de ord han lallade fram i kretsen av gatpojkar. Med ed har styrkts att dessa ord voro:
”Kriget är orättfärdigt. Kriget är mot Guds bud. Kriget är mot Rättvisa och Förnuft. Kriget är orättfärdigt.”
Äntligen, mr Bavardot, blev du en Herostratus den andre. En mordbrännare i mänsklighetens helgedom.