Plomeeksoppa är nog den utomjordiska maträtt som flest kommer ihåg från Star Trek-serierna, jämte klingonsk blodkorv då förstås, och drycken raktajino som inte är mycket mer än riktigt starkt kaffe.
Första gången som tittarna fick stifta bekantskap med denna vulcanska basundfägnad var i originalserien, när vulcaniern Spock genomled pon farr (vulcanskt kåtslag för att ta den snabba definitionen) och skeppet Enterprises sjuksyster ville trösta honom med mat från hemvärlden. Se de två första minuterna av klippet nedan:
Efteråt bad han om ursäkt och sa att han gärna ville ha lite soppa. Tur så.
***
Vulcanierna äter vanligen sin plomeeksoppa till frukost. Den är grönsaksbaserad och beskrivs av utomstående som fadd i smaken, men finns i mer kryddstarka varianter. Cayennepepprar du din rätt lär du dock inte kunna bjuda några utomjordiska ambassadörer på slutprodukten. I ett avsnitt av Voyager försökte skeppets kock Neelix nämligen att piffa till soppan lite, varefter Tuvok från Vulcan fann den oätlig.
När vi nu ska göra oss lite plomeek är det viktigt att du antingen äger en riktigt stor kastrull, lånar en riktigt stor kastrull, eller gör som jag och andra ensamdinerare: halverar receptet.
|
Måttangivelserna är deriverade från originalreceptets cups. En cup är 2,4 dl, så därför blir det lite märkligt. Att avrunda 2,4 dl till 2,5 dl orsakar ingen större katastrof.
Börja med att mycket långsamt sautera den finhackade löken i hälften av smöret. När löken är genomskinlig lägger du till det övriga smöret samt morötterna. Bryn morötterna på låg värme i ungefär en halvtimme. När de väl har fått färg, blanda i selleri och fortsätt att koka i 10 minuter så att den mjuknar. Därnäst tillsätter du buljongen, pepparn och saltet. Rör om noggrant. Täck med lock och låt delikatessen sjuda i cirkus en timme.
När din soppa är färdig kan du antingen tillägga grädde eller servera som den är. Vill du ha grädde finns det två alternativ: 1) blanda direkt i grytan, rör om och värm i fem minuter till, eller 2) låt matgästerna ta själva efter eget tycke.
Omdöme:
Ja, vad kan man säga. Jag är nöjd men inte stolt. Om man inte har någonting emot att den är en ganska basal grönsakssoppa som kräver otillbörligt mycket förberedelse och tillagningstid, är plomeeksoppan värd att röra ihop någon lunch då man känner sig särdeles sysslolös (notera dock multitaskpotentialen i att ingen tillsyn behövs när plomeeken puttrar på spisen). En nyttig och helt okej god rätt som jag kanske inte skulle ge mycket för på en interstellär restaurang, men väl på ferengibaren Quark’s under tidig förmiddag.
Till en början var jag rädd att grädden skulle skära sig med resten av soppan och omintetgöra nära två timmars arbete, men den var ett fint tillskott. Soppan blev matigare och fick dessutom den alien-aktiga, simmiga yta som vi stjärnkockar (hö-hö) värdesätter så högt. Mumma.
Det är omöjligt för mig att avgöra hur plomeeksoppan står sig mot andra rymdkulturers anrättningar eftersom detta är den första måltid från Star Trek-universumet jag tillagar. En preliminär trea lär den i alla fall inte få svårt att försvara i framtiden.
Tre av fem alltså, med reservation för ändringar när jag har lärt känna genren bättre.
Avslutande undran:
Hur kan vulcanierna vara så starka när de bara äter sån här skit?
***
Receptet hämtade jag från Star Trek Cookbok av Ethan Phillips och William J. Birnes (Simon & Schuster 1999). Det beskrivs som kapten Kirks egen variant, vilket kan förklara varför hönsbuljong används istället för grönsaksdito – vulcanierna är ju, som vi alla vet, strikta vegetarianer.
