Det smidigaste sättet att berätta om The Amazing Spider-Man är att ställa den mot de tre filmerna i föregångssviten. Då börjar vi:
Peter Parker är en bättre Peter Parker, Gwen Stacy är en bättre flickvän. Deras kyss är en bättre kyss (faktiskt!). Spike från Notting Hill är en bättre bov. Faster May och farbror Ben är bättre fosterföräldrar, Flash Thompson är en bättre mobbare. Statisterna är bättre statister.
Marc Webb tar sig större friheter med ursprungsmyten än Sam Raimi, men gör det på ett bättre sätt. Frasen ”med stora krafter följer stort ansvar” finns inte med, men den talande tystnaden känns bättre i magen än sättet meningen sägs på i föregångarna. Bättre känns också att den töntiga post-elfte september-nationalismen som präglade särskilt den första av trilogins filmer inte visar sig (okej, bara litet grand i slutetappen, som ett slags missriktad hommage till det förra försöket att överföra hjälten till vita duken - men scenen är faktiskt dränerad från all fosterlandskärlek).
Danny Elfman har ett mer storslaget cv, men i genren Spindelmannen-soundtrack brädar James Horners hans. Det är bättre. Stan Lees cameo är en bättre cameo. Faktum är att Stan Lees cameo är bättre än alla tidigare Stan Lees cameo. Ni behöver inte hålla utkik, den är svår att missa.
När Spindelmannen stod bredvid Mary Jane på ett hustak i den första Spider-Man-rullen såg vi en j-vla fjant i billig maskeraddräkt intill Kirsten Dunst. När Andrew Garfield står på ett hustak har han den rätta posen med lätt hukat huvud och uppdragna axlar, och han är inte Andrew Garfield. Han är Spindelmannen, lika mycket som Emma Stone är Gwen Stacy ut i de vita hårtopparna.
Deras relation berör, och deras problem är riktiga problem (nåja . . . många av dem i alla fall). Jag mår dåligt när de är ledsna, jag känner igen mig när Peter Parker inte får fram de rätta orden i skolkorridoren. Skådespelarna gestaltar på riktigt. Ingen i filmen är amerikanska karikatyrer – i trilogin var alla det.
Garfield är för Spindelmannen vad Christopher Reeve var för Stålmannen. Jag kan inte avgöra om han är en skickligare skådespelare än Tobey Maguire, för hemligheten kanske ligger i regin eller i entusiasm inför rollen. Allt jag vet är att han gör en bättre rollprestation.
Det är bättre. Allting är bara så. Mycket. Bättre.
Omdöme: Spider-Man anno 2002 är jämte Spider-Man 3 den sämsta Marvel-filmen. Spider-Man 2012 är bättre. Det är den bästa Marvel-filmen. Äntligen lever Spidde. Fyra Desmonds.
