Ruben Östlunds film Play engagerar och provocerar. En viktig del av filmen är den kulturdebatt som den skapar. Därför försöker jag här samla några av de läsvärda texter om filmen som jag snubblar över. I kommentarerna kommer jag fortsätta tipsa när det kommer nya intressanta inlägg i debatten. Vet du någon text som jag och andra borde läsa om Play?
Hynek Pallas om Play och Ruben Östlund på Weird Science. ”Finns det något jag verkligen hoppas på med Play, så är det två saker; att denna aspekt lyfts upp: vilka reagerar, varför och hur. Och vad innebär då de andras tystnad? Att de blir en ordentlig debatt där de som sällan får tala, en icke-vit underklass, nås av filmen och får tala om sina erfarenheter utifrån vad de ser (erfarenheter som inte behöver handla om det kriminella alltså, utan om roller de får eller antas ta, hur de övervakas i ett vitt samhälle och så vidare) och samtidigt vad den vita tystnaden och reaktionen innebär.”
Åsa Linderborg ser Play som provokation utan ansvar, på Aftonbladet Kultur. ”Det riktigt omskakande med den bekransade Play, är tassandet kring den. Att ingen vågar ta konflikt med en arty filmare som slänger ur sig en massa provokationer som han inte riktigt tar ansvar för.”
Jonas Holmberg svarar Åsa, på Expressen Kultur. ”I ett närmast helvitt svenskt filmlandskap är det efterlängtat med en film som närstuderar konsekvenserna av en grundläggande ojämlikhet i klassamhället Sverige: att vita är rikare och har det mycket bättre än svarta. Att just Åsa Linderborg avfärdar den frågan som ”banal” är förvånande.”
Jonas Hassen Khemiris 47 punkter varför han grät av Play på DN Kultur. ”43. Jag grät för att moralisk konst gör mig livstrött och fascistisk konst gör mig livrädd och kanske är det så att en modig film alltid är farlig i fel händer.”
Hynek Pallas på DN Kultur om Play, rasism och klassamhället. ”För mig handlar ”Play” om hur den rasistiska maktordningen i samhället ser ut. Att veta var ens hudfärg hör hemma, vilket är något icke-vita ”tränas” i. Men inte vita, eftersom vi inte behöver bry oss.”
På FLM skriver Eva af Geijerstam om Kevin Vaz, en av filmens fantastiska barnskådespelare, och ett av årets största genombrott. ”Men Kevin är också känslig för när verkliga kontaktförsök plötsligt avvisas av samma skäl. Ja, man kan faktiskt se Play som en enda lång exempelsamling på bristande socialt samspel, med mobiler som föga mer än en symbolisk ersättning.”
Ruben Östlund själv har gett sig in i debatten, på DN Kultur skriver han om Play och om kulturdebatten. ”Vi kan leva med orättvisa så länge som vi slipper konfronteras med den. Just därför tycker jag att provokationen kan vara viktig, den tvingar oss att hålla kvar blicken. ‘Play’ kretsar, bland annat, kring händelser som vi har svårt att närma oss. Att av rädsla eller välvilja titta åt ett annat håll är ett sätt att bevara problemet. Det är inte att ta ansvar.”
Malena Jansons text i FLM är bra också: http://www.flm.nu/2011/11/spel-for-galleriet/
Ja, Malenas text är bra! Och nu har Åsa Linderborg svarat Ruben Östlund, hon skriver på Aftonbladet Kultur så klart:
”Om de svarta pojkarna ska ses som individer kan vi heller inte se filmens vita pojkar som representanter för några andra än sig själva. I så fall har jag helt missuppfattat Play. Jag trodde att den ville öppna den vita medelklassens ögon för sina egna privilegier.”
http://www.aftonbladet.se/kultur/article14009244.ab
I Sveriges radios Studio ett debatterar Barakat Gehbrehawariat, kommunikationsansvarig i Forix, Förorternas Riksdag och journalisten och filmvetaren Hynek Pallas filmen. http://sverigesradio.se/sida/play.aspx?ljud=3608819
Åh! America Vera-Zavala skriver väldigt bra på Aftonbladet Kultur. Hon svarar både Jonas Hessen Khemiri och Åsa Linderborg.”Själv tycker jag att Ruben Östlund är den stjärna på den svenska regissörshimlen som länge har saknats. Någon som vill gå sin egen väg konstnärligt samtidigt som han vill berätta om sin samtid. Någon som vågar – trots de förväntade klichéanklagelserna om rasism – beskriva ett brutalt klassamhälle där svenskar rånar svenskar.” http://www.aftonbladet.se/kultur/article14020296.ab
Josefine Adolfsson skriver på FLM om 12 anledningar till att hon skrattade när hon tog del av cirkusen kring Ruben Östlunds film Play. ”Att de flesta svenska filmer är så slätstrukna och ointressanta att en film man överhuvudtaget vill diskutera får epitet som ‘kontroversiell’ och ‘provokativ’ trots att den i detta fallet använder sig av relativt billiga tricks samt är djupt konservativ och stereotyp.” http://www.flm.nu/2011/12/12-anledningar-till-att-jag-skrattade-nar-jag-tog-del-av-cirkusen-kring-ruben-ostlunds-film-play/
Lena Andersson skriver på DN:s Ledarsida om Play och om debatten om Play. ”Problemet för åskådaren är knappast att påminnas om maktordningen mellan svarta och vita, utan att inte få skämmas och ta på sig skuld. ”Play” rubbar den prydliga analys där offer är offer och förövare är förövare, precis som den dagligen rubbas i livets flöde men aldrig i seminarierummen i postkoloniala studier. Obalansen Östlund talar om är den man tar sin tillflykt till när ”Play” har spelat färdigt, för att återförklara världen och skydda de svaga från ansvar.”
http://www.dn.se/ledare/kolumner/allmanmansklig-maktutovning
Hoppsan, Lena Andersson klädde visst av alla ”postkolonialt vältränade människor” in på bara kroppen. Den ledaren förklarade så mycket av debatten om Play. Om jag bara visste hur hon gör för att vara så skarpsinnig.
Björn Wiman på DN Kultur idag: ”Jag tror att den tematiska laddningen – ihop med Östlunds enorma konstnärliga precision – gör det extra lätt att glömma att det är just en film. ”Play” handlar om fem svarta killar som genomför ett rån, och som titeln antyder är det bokstavligen fråga om en iscensättning. Men filmen är ju också iscensättningen av denna iscensättning.” http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/bjorn-wiman-redan-for-50-ar-sedan-utspelade-sig-play-pa-kornhamnstorg-i-stockhol
Mona Masri skriver i Sydsvenskan: ”Jag tror inte Ruben Östlund ville göra en rasistisk film, tvärtom. När eftertexterna rullar märker jag att i princip alla namn, förutom de svarta skådespelarna, är ”vita” namn. Bara tre av tjugo är kvinnor. Kanske skulle Ruben Östlund; en svensk privilegierad, medelålders man, vunnit på att själv arbeta med större mångfald i sitt team.” http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1585136/Sa-vitt-vi-kan-se.html
Daniel Strand och Adam Wickberg Månsson, doktorander i idéhistoria och litteraturvetenskap på Stockholms universitet skriver på Aftonbladet Kultur: ”Enligt Östlund påbörjades arbetet med Play när han läste en artikel om invandrarpojkar som stal mobiler, något som han kände sig tvungen att problematisera. Nu har han reproducerat denna berättelse i filmform, ungefär på samma sätt som bloggen Politiskt inkorrekt i många år publicerade ”autentiska” rättsfall med invandrare utan redaktionella kommentarer. Precis som Politiskt inkorrekt riskerar realismen i Play att befästa våra fördomar i stället för att undergräva dem.” http://www.aftonbladet.se/kultur/article14032144.ab
Stefan Jonsson på DN Kultur: ”Lika enkelt är det att se filmens svaghet. Den lägger en falsk förklaring ovanpå vad som från början är en mångtydig visuell och social fantasi. Jag går längre: allt det intressanta som filmen på en djupare nivå säger om den uppväxande generationens liv, fuskar Östlund bort genom att antyda att vad vi ser handlar om invandring och afrikaner.” http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-missar-de-andras-perspektiv
(Jag tycker dock att Stefan helt har misstolkat filmen)
Maja Bredberg skriver på Nöjesguiden om Play och om verkligheten.”Play visar också hur bräckligt våra samhällen är, att den trygghet vi har och tillsammans delar i vårt offentliga rum helt går förlorad om folk inte vågar öppna munnen och säga ifrån. Att alla är så konflikträdda och vuxet mesiga, så resonerande mjäkiga, så fulla av sköt-dig-själv. Att allt ska vara så jävla trevligt hela jävla tiden.” http://nojesguiden.se/blogs/maja-bredberg/1-anledning-till-att-jag-blev-arg-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-play