Hiss: Du är en framgångsrik affärskvinna, forskare och entreprenör. En förebild på många sätt och vis. Du har åstadkommit något beundransvärt. Äntligen ska vi få höra.
Diss: Men gud? Det här var inte så roligt att lyssna på du.
Diss: Du är ju alldeles för nöjd med tillvaron och ditt liv. Nog måste det finnas något du grämer dig över?
Diss: Jag fattar grejen, du vill vara inspirerande, en glädjespridare, visa att glaset är halvfullt, och så vidare. Men. Jag hatar det. Vem hatar inte det?
Diss: Alltså, en spännande historia, den måste innehålla en konflikt. Det kan inte bara vara: sen hände det här och sen det här och sen det här, där alla ”det här” som sedan händer bara är bra grejer. Det är ju fullkomligt ointressant.
Diss: Du hyllar Jason Mraz.
Diss: Du spelar The Real Group. Inte bara det, du kallar det ”ett roligt a capella-arrangemang med våra underfundiga svenska vokalister i Real Group!”. Kräks.
Diss: Du gör så otroligt mycket reklam för ditt företag att Granskningsnämnds-smockan hänger i luften. P1 bara måste anmälas – och fällas.
Diss: Du har alltså hittat på ett batteri! Fattar du? Du får vara supernöjd med det så klart. VAR det. Men, det är fortfarande ett jävla batteri alltså.
Diss: När ska jag få tillbaka den här timmen av mitt liv?