Hiss: Mumintrollet!
Hiss: Hans Wiklund har Sveriges fulaste frisyr. Yes. Så rätt. Fulare än Elisabet Höglunds.
Diss: Åh va tråkigt prat om ditt företag som gör hudkräm och sånt.
Diss: När du pratar om dina barndomsminnen på ett så himla mystrevligt sätt. Det är ju för äckligt alltså.
Diss: HASSE OCH TAGE! När ska ni sommarpratare lära er att inte spela Hasse & Tage. Jag borde införa en Hasse & Tage-räknare i mitt hissande och dissande. Eller så borde man få automatiskt etta i betyg så fort man spelar Hasse & Tage.
Diss: Du har kanske världens tråkigaste musiksmak dessutom. Coldplay och Melody Gardot liksom.
Hiss: Okej, nu plötsligt har du något att säga. Allt det här pratet om när din pappa dog. Jag fullkomligenVÄLTRAR mig i din olycka. Det låter kanske hemskt, men det är ju detta som är bäst med Sommar i P1. När det blir riktigt personligt om stora ämnen. Det är det som berör, som känns viktigt att lyssna på. För att citera succéserien Girls: ”How about death? Death is the most fucking real. You should write about death.”
Så svårt att sätta betyg på ditt sommarprat Emma. Det var ju himla tråkigt himla länge. Men sedan räddade du det lite på slutet. Men hur långt räcker det? Kanske borde du ägnat mer tid åt din sorg? Eller bara koncentrerat dig på någonting över huvud taget. Det var för spretigt helt enkelt. Det kändes som att du ville få in så mycket. Om att vara modell, om att sitta i bolagsstyrelse, om att få barn, om att vara känd, om att starta företag, om vad Photoshop är, om att ha det kallt hemma, om Hans Wiklunds frisyr, om att förlora en av livets viktigaste personer. Jag är hemskt ledsen, men det kan inte bli mer än godkänt.
