Fyra dagar, det är en lång tid för en festival. Det känns i kroppen. Segheten och tröttheten har besegrat mig.
Bäst sista dagen var Freddie Wadling och Deportees.
Jag ska ju sammanfatta festivalens sista dag i hiss- och dissform också. Första dissen går till mig som inte orkade masa mig iväg till området för att se Noonie Bao som jag egentligen ville.
Slagsmålsklubben
Hiss: De fortsätter köra sin grej, år efter år.
Diss: Jag orkar inte riktigt med deras grej längre. Det är liksom inte lika roligt nu som det var då, när vi var unga och fräscha och SMK var något helt nytt och unikt.
Diss: På scenen saknas Frej enormt mycket, som scenperson är han överlägsen de andra SMK:arna.
Freddie Wadling
Hiss: ”Jag tänkte presentera pojkarna” säger Freddie innan han presenterar bandet.
Hiss: …ett band som är fantastiskt på många sätt. Att Per ”Ruskträsk” Johansson spelar sax är ett sånt sätt.
Hiss: Scenshowen. Freddie sitter på en stol, bläddrar i texthäftet, dricker lite ur en burk. Fängslande alltihopa.
Hiss: Personen Freddie Wadling. Han sitter där, drar vitsar mellan låtarna (blanda annat göteborgsvitsar om ”License to sill” och ”Bonde söker fru” apropå Bond-låtarna de spelar), skrattar till åt det han själv säger, muttrar lite… Han är totalt gemytlig och älskvärd. Jag vill ha Freddie som farfar.
Hiss: Freddie berättar att han helst vill lyssna på Kraftwerk nu. ”Det ska jag göra snart. I Göteborg” säger han. Det ska jag med, och jag är väldigt glad att veta att vi kommer vara i samma publik och se samma show.
Hiss: Låtvalet. Mycket handlar om Bond-låtar. Men bäst är andra covers som Strawberry Fields Forever och underbara versioner av Radioheads Creep (som han dedikerar till Pernilla Wahlgren) och Robert Johnssons Me And The Devil Blues.
Diss: Det är inte Lädernunnan.
Hiss: Spelningens höjdpunkt är när Freddie plockar fram en Ipad och tar god tid på sig innan han lyckas koppla in den. För att sedan göra Ipaden till ett redskap för ren och skär rock ‘n’ roll.
Hiss: Freddie har byggt en trumma av en tamburin på en resväska. Rock ‘n’ roll som sagt.
Diss: I början störs spelningen av Markus Krunegårds soundcheck, och i slutet av att Markus Krunegårds konsert börjat ute på området. Trist!
Markus Krunegård
Hiss: Jag har ju kapitulerat. Jag erkänner att du är väldigt duktig på att snickra ihop snillrika pophits.
Diss: Men du är inte i närheten av den tuffhet som dina poser kräver.
Deportees
Hiss: Bandet känns oerhört laddat.
Hiss: Sångaren Peder Stenbergs hoppsasteg är fina.
Hiss: I Thomas Hedlund har Deportees en av landets allra bästa trumslagarpojkar. Och som tur är tillåts han ta stor plats under konserten.
Hiss: Peder Stenberg berättar att han laddat ner en app som ska lära honom göra 100 pushups. Han ber därför om ursäkt om han är lite stel.
Hiss: Det finns ett frö till något alldeles fantastiskt i den här konserten.
Diss: Tyvärr når den inte riktigt de höjderna. Konserten är bra, men det känns som att det finns potential för en magisk timme.
Hiss: Under The Pavement – The Beach snuddar vid den där magiska höjden. Ja, hela avslutningen som fortsätter med Islands & Shores och A Heart Like Yours In A Time Like This är förstummande.
Timbuktu
Hiss: Damn!
Hiss: The Botten Is Nådd är en låt som gjord för sista festivaldagen. Jag gissar att många av de som vrålar med känner precis så just då.
Diss: Mycket av det nyare materialet är dåligt. Flickan och kråkan borde han våga låta bli att spela. Timbuktu har tillräckligt med bra egna låtar för att hålla sig borta från TV4-hitsen.
Damien
Hiss: Lite brutal musik känns som ett välbehövligt andningshål i radiopopen.
Hiss: Det är ju nästan hardcore.
Diss: Det är tyvärr mer metal än HC.
Hiss: Efter 25 minuter är konserten slut. Föredömlig konsertlängd.
Den Svenska Björnstammen
Diss: Jag är inte 18 år längre.
Hiss: Jag är ändå glad att kidsen vrålar med i den här musiken, det finns mycket mycket värre musik som de skulle kunna lyssna på (läs Hoffmaestro, Takida och Kapten Röd).
Diss: Björnstammen har inte tillnärmelsevis tillräckligt med material för att fylla en konsert den här tiden på en festival.
Lars Winnerbäck
Hiss/Diss: Konceptet Lars Winnerbäck.
Hiss: Med det nya bandet, som består av bland andra Nicke Andersson, Boba och Robban Andersson från Hellacopters samt Ola Nyström från Weeping Willows, känns den här spelningen som den mest spännande Winnerbäck-konserten jag sett.
Hiss: Ibland, när det blir mörkt och tungt är det ganska bra.
Diss: Ibland, när det blir som mest allsångsflåsigt och – i brist på ett bättre ord – winnerbäckskt, är det ganska outhärdligt tyvärr.
Diss: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv. Det kan vara så förfärligt, det kan vara så bra.” måste vara en av de mest banala textrader som någonsin skrivits på den här sidan högstadiets svensklektioner.
Här kan du läsa om första dagen på Putte i Parken, här om dag två och här om dag tre. Trevlig läsning!
