Diss: Att era namn gör rubriken till det här inlägget så rekordlång.
Hiss: Introt från er kassettbandstalkshow. Så jädra fin. Jag hade också en sådan när jag var liten. Men jag var kanske snäppet yngre. För så här lät det:
Hiss: Att ni avslutar varandras meningar och ibland pratar i kör.
Hiss: Innantilläsandet ni gör och att ni är lite ovana vid det. Incident blir indicent och så vidare. Det är så spontant och bra.
Hiss: När ni pratar om hur det är att bila genom USA, det är OMÖJLIGT att inte längta dit med hela kroppen.
Hiss: När ni pratar om Gram Parsons, och berättar den KLASSISKA historien om hans kvarlevor. Det finns ju en fantastisk (nåja, helt okej i alla fall) film om detta med Johnny Knoxville i rollen som Phil Kaufman. ”Grand Theft Parsons” heter den. Ja, i ärlighetens namn är det ingen höjdare, men klart sevärd.
Hiss: En autoharpa! Jag vill också ha en sådan!
Hiss: Ert hat mot modern country.
Diss: Att ni översätter allt ni säger på engelska till svenska. Kom igen, vi har till och med lyssnat på NORSKA sommarpratare, kan ingen översätta dem i stället. Jag tror de flesta som lyssnar KAN engelska. Vet inte om detta är ert eller SR:s påhitt men dumt är det. Extra dumt blir det när ni översätter skämtet om ”surprise hit” till ”överraskningshit” och själva poängen försvinner. Men det spelar kanske mindre roll när skämtet är så uselt..
Hiss: Om att vara kvinna och artist och hur bisarrt det kan vara. Fight the power.
Hiss: Stämsång i Sommarstudion.
WOW! Jag är väl kanske lite partisk, både som ett fan av er musik och som ett fan av samma musik som ni är fan av. Men jag tror det måste finnas en stor behållning här för de flesta. När ni pratar om vad som fick er att börja med musik, om att träffa era idoler, om vad ni älskar och vad ni hatar. Detta är en fullträff.
