Hiss: Åh vilken härlig röst du har.
Diss: Jag är dock förberedd på ett trist sommarprat, du är kanske inte världens mest karismatiska företagsgrundare.
Diss: Okej, första anekdoten, trist.
Hiss: Papegojorna Affe och Nollan.
Diss: Du spelar lite för mycket lite för tråkig musik.
Hiss: Lite galna rockmusiker som har sönder grejer är ju aldrig fel.
Diss: Synd att du sväljer så äckligt ibland.
Diss: Hur fan kan du spela ”Song 2” med Blur? Det är ju så oinspirerat. Du är vd och grundare av ett av musikvärldens viktigaste företag. Du har ett eget sommarprogram och kan spela vad du vill. Och så väljer du ”Song 2”? En låt som redan när den skrevs var ironisk, och som nu blivit arketypen för reklamfilmsmusik. Det går riktigt att se Spotify-reklamen framför sig, med en Androidmobil som snurrar lite, ett finger som pekar, och en clean amerikansk röst som pratar om hur ENKELT det är att använda Spotify i mobilen. Och sen blastar ”Song 2” på högsta volym. USCH!
Hiss: Jag ÄLSKAR att du berättar om din depression, om hur du tänkte att alla pengar äntligen skulle ge dig tur bland tjejerna och hur du köper en sportbil. ÄLSKAR DET. MER sånt.
Diss: ”Många tror att entreprenörsskap är ganska glamoröst”. VEM tror det?
Hiss: Okej, det kanske är LITE glamoröst, men det är ju bara tack vare ”The Social Network”. Mark Zuckerberg och Sean Parker blev ju inte glamorösa förrän Aaron Sorkin gjorde dem till det. Det är kanske ingen slump att du förklarar vem Sean Parker är genom att säga att han är Justin Timberlake i just den filmen.
Hiss: Din mamma.
Okej, musiken tog sig lite på slutet, men det blir ändå inte mer än godkänt. Ska du berätta om att du träffat Neil Young måste historien ha mer substans, och du behöver inte berätta om Whitney Houstons död, jag KÄNNER till den. Jag ville ju veta vem DU är.
