Som för att understryka att han är för dammiga flyglar och rödvin vad Bruce Springsteen är för lönngula Telecasters och Budweiser spelar han en extra ångestladdad version av ”Atlantic City”.
Trots att jag tappat räkningen på hur många gånger jag sett Ed Harcourt spela live är det svårt att beskriva precis vad han är. ”I’m a masochist, haven’t you figured that out yet?”, säger han själv, när någon i publiken frågar varför han envisas med att spela dragspel som nog sett sina bästa dagar.
Men han själv är åtminstone i form. Det var han inte riktigt förra gången han var i Stockholm, då i Filadelfiakyrkan. Där fick han hjälp av Loney dear till förband, som med sin falsett nästan överglänsde kvällens huvudartist, något som kanske satte sig på brittens självförtroende. Saker har ju en tendens att göra det.
Som när discot på våningen under Berns huvudsalong till slut fick honom att frångå sin repertoar och spela med till technobasen som dundrade genom golvet. Eller som när stimmiga Riche fick honom att be gästerna att vara tysta, ”jag försöker spela här”. Eller som när hans uppbrott med en gammal flickvän fick honom att tömma en hel vinflaska under ett Hultsfredsbesök, som han sedan avslutade med att ramla av scenen och därefter krama alla i främsta raden.
Sådana incidenter slipper publiken, som avtagit något i storlek sedan storhetsdagarna, på Debaser Medis. Istället bjuder han på en alldeles lagom kväll, med Harcourt-mått mätt. Ensam på scenen levererar han sin sedvanliga blandning av lågmälda pianonummer, skeva gitarrundgångar och stora allsångsnummer, orkestrerade med hjälp av en pedal som fångar, och loopar, hans utsvävningar på de olika instrument han fått med sig.
När han avslutar kvällen med kanske sin bästa låt, ”Whistle Of A Distant Train”, saknar jag inte ens Hadrian Garrards trumpet.
Bästa nummer: ”Shadowboxing”, ”Scatterbraine” och ”Apple Of My Eye”.
